19. ”Empty room” (vinylsingel, 2011)

Det finns många tomma rum i pophistorien. Gary Moore hade ett. Sanna Nielsen marknadsförde framgångsrikt ett omöblerat rum i Melodifestivalen 2008. Queensrÿche sjöng om ”My empty room”. Death Cab For Cutie bidrar med ”My heart is an empty room”. Listan är lång.
I år, på singeln ”Acoustic nightmare” som såldes på den akustiska soloturnén, löser även Ryan medlemskort till ”Empty room”-klubben.Verserna skulle få Jackson Browne att fråga efter en näsduk. Melodin är det vackraste Ryan Adams har skrivit sedan albumet ”Easy tiger”.

18. ”A kiss before I go” (2005)

2005 släppte Ryan Adams tre skivor, dubbeln ”Cold roses”, ”Jacksonville city nights” och ”29”. Det var en sorts comeback. Karriären hade trampat luft i några år. Det är långa bussresor mellan ljuspunkterna på albumen ”Rock n roll” och ”Love is hell 1–2”.
2005 presterades även nya kompbandet The Cardinals på skiva. Gruppen signalerade starten för Ryans andra storhetsperiod som soloartist. De blev lika viktiga för Ryan Adams sound som Crazy Horse för Neil Young. Eller The Bad Seeds för Nick Cave.
Musiken på ”Jacksonville city nights”, titeln syftar på Adams födelsestad, är lika country som ett potatisland. Speciellt i inledningsspåret ”A kiss before I go”. Refrängen är ett recept för lyckade avsked:
En shot. En öl. Och en kyss.

17. ”Goodnight Rose” (2007)

Ryan Adams är fenomenal på öppningslåtar.
”To be young (is to be sad, is to be high”” på ”Heartbreaker”. ”New York, New York” på ”Gold”. ”A kiss before I go” på ”Jacksonville city nights”. Och ”Goodnight Rose” på ”Easy tiger”.
Skivan ”Easy tiger” är över huvud taget bland det aboslut bästa Ryan Adams gjort. Jag har arbetskollegor som på allvar tycker att samtliga låtar borde finnas på listan. Och jag säger egentligen inte emot.
Jag och min storebror såg turnén efter ”Easy tiger” på Chinateatern i Stockholm.
Mellan låtarna betedde sig Ryan som vanligt. Han muttrade, kliade sig i kalufsen, suckade när han behövde byta instrument, klagade på medhörningen och ljudet i allmänhet och förlämpade publiken. Konserten avbröts i en kvart på grund av tekniska problem och belysningen hade glömt betala elräkningen. The Cardinals var, för det mesta, bara några mörka silhuetter på scen. Det var fantastiskt.
För när en låt väl startade, något som ibland kändes högst osäkert, gick stämningen från disträ till kompakt koncentration på två sekunder. Jag minns framför allt en ”The rescue blues” där Ryan sjöng ner publiken i skorna och rakt genom golvet. Neal Casals stämsång, ingen manlig röst har passat Ryans bättre, bör också nämnas.
Efteråt var ett par av mina yngre vänner missnöjda. Vi kan kalla dem för Peter Ottsjö och Ronnie Sandahl. De stod utanför i regnet och rökte och svor. De köpte biljett för att höra ”La Cienega just smiled” och ”Oh my sweet Carolina”, men i över två och en halv timme ignorerade Ryan i stort sett materialet från ”Heartbreaker” och ”Gold”.
Jag och brorsan log i mjugg. Vi är båda överens om att, exempelvis, ”Easy tiger” är precis lika bra som Ryans uttjatade debutalbum. Vi fick valuta för pengarna redan i första låten – ”Goodnight Rose”. Och när vi kom hem fortsatte vi att spela ”Goodnight Rose” på stereon tills DN dunsade in genom brevinkastet.

16. ”Tiny dancer” (cover, 2002)

Ryan Adams har, precis som alla anständiga artister, gjort mängder av covers. Några av de mest lyckade var tillsammans med Elton John.
De uppträdde på ”CMT Crossroads”, en tv-show där två olika artister eller grupper möts och spelar varandras låtar. Elton John har länge beundrat Ryans musik. Han har sagt att ”Heartbreaker” fick honom att spela in skivan ”Songs from the West Coast” från 2001.
Elton gjorde utmärkta versioner av ”La Cienega just smiled” och ”Oh my sweet Carolina” på ”CMT Crossroads”. Men Ryans ”Tiny Dancer”, som fick ett andra liv tack vare filmen ”Almost famous”, stal showen.
Elton John presenterar den för publiken med en blygsam underdrift:
– See if you know this one…

Bonuscovers

Ryan och Emmylou Harris i Gram Parsons ”Return of the grievous angel”.

Whiskeytown gör Johnny Cashs ”I still miss someone”.

Ryan spelar Oasis ”Wonderwall”. Utsökt liveversion från 2000.

22. ”Excuse me while I break my own heart” (Whiskeytown, 1997)

Inspelningarna av Whiskeytowns andra album ”Strangers almanac”, där Ryan Adams på allvar började bli altcountryscenens mest omtalade wonder kid, var kaotiska. Producenten Jim Scott, som bland annat har arbetat med Tom Petty, ville polera upp soundet och få skivan att fungera som en helhet. Gruppen ville förstöra låtarna.
Adams har efteråt berättat att han avskydde inspelningarna i Nashville. Han var deprimerad, missbrukade receptbelagda mediciner och var allmänt missnöjd med bandet. Känslorna var ömsesidiga. Gruppen var som en svängdörr där bandlemmarna kom och gick i komisk Charlie Chaplin-fart. ”Svisch-svisch”. Och om turnéerna efter ”Stranger almanac” hade filmats skulle dokumentären ha blivit den amerikanska countryrockens ”Spinal Tap”. Under en omskriven konsert i Iota Club i Arlington satt dåvarande gitarristen Phil Wandscher ovanför scenen. När han inte spelade gitarr försökte han att pricka Ryan Adams med ölflaskor.
Ryan Adams jämförs ofta med Gram Parsons. Men där Parsons kombinerade honky tonk med Stones och The Byrds hade Adams vuxit upp med The Replacements, 80-talets skränigaste punk och garagerock samt… Fleetwood Macs ”Rumours”. Det märktes ofta på Whiskeytowns tre album.
”Excuse me while I break my own heart” är en av gruppens finaste låtar. En slirig rocker med smutsiga boots, gråtande steel guitar och hulkande munspel som handlar om den allmängiltiga rätten att krossa sitt eget hjärta. Man kan föreställa sig hur Whiskeytown framför den i en skitstad mitt i ingenstans, bakom ett hönsnät som bombarderas av ölglas och svordomar.
Det finns en liten detalj som lyfter låten över mängden, några sekunder som totalt förändrar dess karaktär och gör den lika vemodig som en tom whiskeyshot.
Lyssna när gästande Alejandro Escovedo kommer in med sin varma baryton och sjunger om Mississippi och regn…

21. ”Miss Sunflower” (outgiven låt, ”The suicide handbook”, 2001)

När Ryan Adams skriver countryballader känns de inte som Memphis eller Nashville. De är mer noir, som ett regnigt Kalifornien på film. Pianot i ”Miss Sunflower” bor på västkusten, med utsikt över Stilla havet.

20. ”Firecracker” (outgiven version, ”The suicide handbook”, 2001)

På ”Gold” är ”Firecracker” heartlandrock som vill toppa hitlistan. Det är en av de rakaste poplåtarna Ryan skrivit. Den avskalade originalversionen påminner snarare om balladerna där Neil Young plockar fram sin ljusaste falsett och kryper ihop över en akustisk gitarr.

(Uppmärksamma läsare märker att listan med Ryan Adams 25 bästa låtar har vuxit och blivit 27. Hade glömt två mycket viktiga spår. Och det bästa med digitala medier är att inget är hugget i sten. Allt kan suddas ut, redigeras bort och förändras på ett ögonblick. Men fler än 27 stycken blir det inte. Tror jag.)