Sitter i pressrummet och väntar på att Strokes ska börja. 

De går på vid midnatt.

Jag kommer stå i publikhavet tillsammans med konkurrentens Pappa Pop, som så många många gånger förut.

Känns tryggt, på nåt sätt.

Och stressen är som vanligt – hög. Men den här natten blir värre än vanligt.

Nästan bara sena konserter i Borlänge – och dessutom spelar Iron Maiden på Ullevi i Göteborg.

Det innebär att alla recensioner måste in så fort som möjligt för att redigererna ska hinna rita sidorna. Helst innan konserterna börjar, om redaktionen hemma i Stockholm fick välja. Flera uppslag står fortfarande tomma.

Jag har varit här förr. Men jag vänjer mig aldrig.

Ska jag hinna? Kommer jag drabbas av skrivkramp? De där nödvändiga formuleringarna – sitter de i ryggmärgen eller har de tagit semester? Tänk om jag missar eller skriver fel titel på en låt? Tänk om en ekorre äter upp sladden och hela nätverket brakar ihop? Ska jag skicka in recensionen via röksignaler?

Vid såna här tillfällen förvandlas jag till en orolig och otålig och neurotisk Woody Allen.

Skulle behöva betablockerare. Eller ett järn. Men jag tar en kaffe.