Jag fick nån slags semispel när ”alla” gick till attack mot ”vinterallsvenskan” i helgen.

De vanligaste och ivrigaste argumenten mot den tidiga starten är (utan inbördes ranking):

1. ”Folk går inte ut på fotboll när det är så kallt”.

2. ”Planerna håller inte”.

Mina svar:

1. Folk går på bandy.

2. Läs vidare…

Vi börjar i Sandefjord i sydöstra Norge på ungefär samma breddgrad som Stockholm, Örebro och Karlstad. Alltså lika långt norrut som 15 av 16 allsvenska lag 2010. Sandefjord–Molde. Och jo, kollar ni noga där framför mål så är det faktiskt lite gräs som saknas. Publik: 3 087 (Kapacitet 9 000).

Nästa stopp. Stavanger. Ungefär samma breddgrad som Sandegjord. Viking mot Brann. Grönt, jämnt, fin fotboll. Och mannen som sparkar gör mål, heter Patrik Ingelsten och målgesten säger att han är nybliven pappa. Publik: 12 861 (16 600).

Lilleström–Tromsø. Liknande breddgrad. Bättre än Råsunda i juni. Publik: 6 047 (11 600).

I Molde, norr om Sundsvall som är Sveriges i dagsläget nordligaste potentiella allsvenska stad, ligger så klart naturgräs. Vädret var inte på topp i premiären. Men… Publik: 9 080 (11 200).

Och i Danmark såg Odense–AGF på Fyn ut så här…

—och på Jylland Sønderjyske mot FCK så här…

För er som har glömt kallade Kenny Pavey den svenska nationalstadion Råsunda i Solna för a disgrace och bara Olympia har så här långt varit grön.

Så är det vinterns fel att svenska fotbollsplaner är usla och att folk inte vill gå?

Nä. Det är svensk fotbolls fel. En fotboll som redan är pinsamt på efterkälken…

Molde norr om Sundsvall har en bra naturplan i snöfall. Men på Fredriksskans i södra Sverige och på Vångavallen längs sydkusten finns knappt ett grässtrå.

Kan någon säga något annat än vad vi har det skit vi förtjänar?