I går efter att HIF med tio man vänt 0–1 till 3–1 på mitt älskade gamla Strömvallen (det fanns en tid när jag bodde i Gävle och grävde upp ena straffpunkten på Strömvallen i en äckligt studentikos poängjakt, det hade inte gått i dag) ringde en chef och bad mig försöka bena ut hemligheten bakom HIF:s ”guldbygge” spelare för spelare.

Och ibland när man tvingas tänka ett extra varv så slår saker en.

Det som slog mig den här gången var främst två saker.

1. Pär Hansson är nog allsvenskans mest offensiva målvakt. Han har ett bra tillslag på bollen, han är precis med snabba igångsättningar till yttermittfältare och anfallare och det gör att HIF:s raka och snabba offensiv blir än mer effektiv.

2. Erik Sundin må vara en farlig djupledslöpande anfallare men jag är övertygad om att de enorma löpsträcker Sundin lägger under sina fötter är ett av HIF:s bästa defensiva medel. Sundin jagar som en tok, motståndarna blir antingen stressade eller tvingas rulla runt ett varv till – och då blir antingen uppspelen av sämre kvalité och HIF:s chanser att vinna boll och kontra ökar eller så hinner HIF:s defensiv samla sig när motståndarna rullar runt och plösligt är laget mycket svårare att anfalla mot.

Så en defensiv viktigt anfallare och en offensiv duktig målvakt.

Där har ni två viktiga element i HIF:s succésäsong 2010.

Eller vad tror ni?