VM börjar om två veckor.

Allsvenskan har inte spelats på en vecka.

Ingen allsvensk spelare i VM och inget svensk landslag i Sydafrika.

Allsvenskan och landslaget.

Det är lätt att tro att de har väldigt lite med varandra att göra, men tyvärr är det inte så. Att allsvenskans klass försämras går slutligen och oundvikligen ut över det svenska landslaget.

Samma år som Sverige vann VM-brons i USA 1994 vann IFK Göteborg sin grupp i Champions League. Fem poäng före Barcelona och Manchester United och tio poäng före Galatasaray. Med tanke på dagens verklighet låter IFK:s prestation som ett sånt där skämt som är så overkligt att man inte ens skrattar åt det. Som att Sverige exempelvis skulle ha en medaljchans i EM 2012.

Att det svenska landslaget var bra i USA berodde på många saker. Att IFK hade ett lag som kunde konkurrera på högsta internationella klubblagsnivå var en sådan. Och även om fotbollsvärlden förändrats sedan dess går inte klubblagens betydelse för mindre länders landslag att ignorera.

I CL 09/10 hade Ungern, Cypern, Belgien, Israel, Rumänien och Schwiez lag i gruppspelet. Samtliga dessa länder har landslag som Sverige varit bättre än de senaste 20 åren. Den postionen håller vi på att förlora.

08/09 hade Danmark ett Ålborg i CL-gruppspel som senare föll i Uefacupens 8-del efter straffar mot Man City. Två år tidigare spelade FCK i CL. I år spelar Danmark i VM. Sverige möter Bosnien och Vitryssland i två träningsmatcher.

Det skylls ofta på att Danmark har ett mer gynsamt skattesystem att driva elitfotboll i än vi har i Sverige. Det stämmer. Men forskarordningen som innebär att en utländsk spelare skattar 25 % i 36 månader eller 33 % i 60 månader gäller just bara utländska spelare. De danska spelarna skattar mer i Danmark än vad svenska gör i Sverige. Pontus Farnerud tjänar över 700 000 kronor i månaden i Danmark, det gör han inte först och främst för att skatten är lägre, utan för att intäkterna är höga. I Danmark ligger snittpriset för reklampriset på matchtröjornas framsida på 10 miljoner svenska kronor. I Sverige har Malmö FF inte sålt sin plats för att man ännu inte kunnat få det danska snittpriset – och då begär man dubbelt så mycket som sina konkurrenter.

Och om vi tar det svenska och det danska tv-avtalet. Det danska motsvarar 1.3 miljarder kronor – lika mycket som det svenska. Men det danska löper över tre år och det svenska över fem. Dessutom delas de pengar som ligaklubbarna har rätt till i Danmark på 12 lag, i Sverige på 16.

Varför ser det ut så här? Och varför blir avståndet mellan allsvenskan och de ligor vi jagar bara större? Som så ofta förr inom svensk fotboll bottnar problemet i Föreningen Svensk Elitfotboll, Sef, där samtliga klubbar i allsvenskan och superettan ingår.

2000 bildades superettan som fick 16 lag, 2007 utökades allsvenskan till 16 lag. Det innebär att Sef består av 32 klubbar som alla har lika många röster (1) i besluten om svensk klubbfotbolls framtid. Det innebär att Falkenberg, Ljungskile, Trollhättan och Brage har lika mycket att säga till om vid beslut i frågan om att spetsa toppen på svensk klubbfotboll som IFK Göteborg, AIK, Malmö och Helsingborg har.

Vad vi i Sverige behöver göra om vi vill höja spetskvalitén på de allsvenska lagen är att fördela tv-pengarna på färre klubbar – d v s minska antalet lag i allsvenskan, superettan och Sef – fördela om tv-pengarna på ett sätt som mer liknar utländska ligors där en betydligt större del av pengarna delas ut efter tabellplacering än i Sverige.

Detta är så klart förslag som aldrig skulle gå att rösta igenom i dagens Sef eftersom 25 av 32 klubbar skulle riskera att förlora på detta. Lag som exempelvis Ljungskile och Trollhättan skulle rösta emot för de skulle riskera att förlora sin superettastatus om serien bantades. I den alltid så jämna allsvenskan skulle tio klubbar rösta emot efter som de skulle riskera att åka ur om serien bantas.

Så där står vi.

Med en inhemsk elitfotboll där några stora försöker dra ifrån för att jaga mot Europa, men väldigt många små tillsammans håller hårt i tömmarna.

Jag säger inte att de mindre gör fel. Jag förstår att de värnar sina intressen, det är fullt naturligt. Men svensk fotboll måste bestämma linje och öppet deklarera den.

Aningen värnar vi bredden och det charmiga i att Mjällby och Åtvidaberg kan få spela i allsvenskan och att Väsby och Ljungskile är en del av svensk elitfotboll eller så satsar vi på att höja spetskvalitén. Att kombinera de båda, har vi med smärtsam tydlighet fått inse, går inte. Som det är i dag anser t o m vår förbundskapten Erik Hamrén att svenska spelare gör rätt i att lämna allsvenskan om de vill utvecklas.

När vi fattar vårt beslut måste vi inse att det som händer i allsvenskan förr eller senare avspeglar sig i vårt landslag.

Som svensk klubbfotboll ser ut i dag finns det inte mycket som talar för att vi kommer att njuta av några blågula EM- eller VM-somrar på ett bra tag framöver.