Gräset är äntligen grönt.

Luften går nu slutligen att andas utan att det känns som halsfluss i struprören.

Fotboll går till slut att utöva på ett värdigt vis på svenska fotbollsplaner.

Då stänger vi i kväll allsvenskan för det kommande sju veckorna med Malmö-BP. Det är så klart vansinne, och konsekvensen av några klubbars fruktan att förlora en spelare till VM-aktuella länder medan serien pågår. Och som så ofta i svensk fotboll är rädslan större än modet.

Därför drar allsvenskans gallergrindar igen vid 22.30 i kväll och den chans att rädda en publikkris med en spurt i förföriskt försommarväder fram till VM kvävs, som så mycket annat, förstörs av fotbollsfamiljen själv.

När vi pratar om att publiken sviker, att gräsmattorna sviker, att intresset sviker ska vi inte glömma att alla dessa svek i grund och botten härstammar från den i dag strukturellt felkomponerade organisationen svensk elitfotboll. En organisation som med dagens utformande och röstsystem gör att beydligt fler har något att förlora än något att vinna på att utveckla svensk fotboll.

Några ”storklubbar” riskerade att tappa stjärnor om allsvenskan spelade fram till VM, och så blev det inget med det. Många ”småklubbar” riskerar att förlora sin allsvenska status och istället för att banta serien så startade den med en kompromis strax efter jul, vilket innebar att åskådarna stannade hemma.

Förstår ni vad jag menar? I en värld där alla aktörer är rädda för att förlora kan man inte utvecklas, bara stagnera. Och det är vad allsvenskan håller på att göra.

Till min stora sorg.

—

MFF har fem spelare på skadelistan men laget ska så klart ändå slå BP hemma om man vill vara med i guldfajten.

Allt annat än hemmaseger i kväll är en seger för Helsingborgs IF.

—

Återkommer med vårsummeringar de närmsta dagarna.

Ska ”bara” slutföra tre veckors dygnet runt-arbete med en VM-bilaga först.