Fotograf Pontus Orre och jag har åkt till USA för att försöka ge Aftonbladets läsare och tittare en inblick i världens värsta valcirkus. Vi flög från Stockholm i måndags förmiddag, och landade i Los Angeles strax efter lunch.

Nä, vi åkte inte rymdraket men tidsskillnaden är åtta långa timmar.

I den här bloggen blir det inga djupare analyser, det har ni nog redan räknat ut. Ni som vill veta varför det som händer händer, och hur det ska tolkas, läs Wolfgang Hansson. Sakliga och initierade analyser på aftonbladet.se, det vågar jag lova.

Fotograf Orre & jag gör något annat: Vi ska försöka ta er nära människorna som röstar, eller inte röstar, på Hillary Clinton och Donald Trump.

Till vår hjälp har vi den avancerade mätutrustningen papp-Hillary och Donald-dockan. Bästa dörröppnaren för att snacka med folk, få människor att prata. Det kommer ni att se i inslagen framöver.

Los Angeles är USA:s näst största stad (efter New York), och Kalifornien är USA:s största delstat. Här är flest så kallade elektorer på spel, 55 stycken (därefter följer Texas med 38 stycken). I Kalifornien har befolkningen röstat demokratiskt sedan 1988, och lär så göra igen.

Men läget är spänt även här. När vi rör oss i staden för att intervjua människor kommer andra personer fram för att ”lägga sig i”. Det kan bli hårda ord mellan totala främlingar, mitt på gatan.

En bil stannade, föraren vevade ner rutan, pekade på pappdockorna och ropade:
– Bränn Trump.

Det kanske var på skoj men alla skojar inte. Mycket står på spel, det blir uppenbart när man är på plats, även i Los Angeles.

I Sverige lever de flesta i tron att Hillary Clinton blir USA:s nästa president. USA:s första kvinnliga president, det vore så klart på tiden. Jag är inte lika säker, inte efter att ha pratat med folk och lyssnat på människorna här. Det kanske går till både förlängning och straffar, som det heter på fotbollsspråk, och då kan allt hända. Opinionsmätningarna är svårbedömda, resultaten skiftar enormt från vecka till annan.

Hillary Clinton må ha ljugit om sin e-post, Donald Trump kan närmast beskrivas som en patologisk lögnare, som en analytiker uttryckte det på CNN precis. För att inte tala om hans nedsättande uttalanden om invandrare och kvinnor… Ändå är många överens om att det blir ett jämnt val. Ett sätt att försöka förstå det, är att prata med de människor som faktiskt ska rösta.

Nästa anhalt blir Phoenix där Hillary ska snacka på Arizona state university. Då är vi där men jag är grymt besviken att vi inte kunde köra hit i en Ford Mustang. Det är min dröm sedan jag var liten att ha en Mustang. En röd. Men pappskallarna fick inte plats, vi hade fått åka nercabat till Phoenix i så fall. Det är ändå sex-sju timmars körning genom ökenlandskap, sand och sten. Det blev en stadsjeep i stället.

Arizona är en så kallad ”swing state”: Stor befolkning, många elektorsröster på spel och ett jämt race enligt undersökningarna. Senast Arizona stöttade en demokratisk presidentkandidat var 1996, och…just det, Bill Clinton. Innan dess får vi backa till 1952 då Arizona senast röstade blått.

Men som sagt, vi fokuserar inte så mycket på siffror och strategier. I stället jobbar vi enligt devisen ”Ju större cowboyhatt, desto bättre tv”.

I Phoenix finns enligt uppgift många stora cowboyhattar.

Hillary Clinton snackar halv tre natten mot torsdag, svensk tid. Ett av hennes sista framträdanden innan valdagen. Det är nära nu. Det är viktigt.