Det är mycket med kändisarna nu.

Beyonce och Jay Z har precis kramats med Hillary Clinton på en scen i Cleveland, Ohio.

På söndag ska Hillary framträda ihop med basketspelaren LeBron James. Och i Florida uppträder Jon Bon Jovi (av alla) i samband med ett annat Clinton-rally. Och så vidare, och så vidare…

Ungefär samtidigt, på annan scen, i Hershey, Pennsylvania, slog Donald Trump ut med armarna, och konstaterade att här fanns varken någon J-Lo eller Jay Z:
– I am all here all by myself. Just me. No guitar. No piano. No nothing.

Jag kom på mig själv med att le när jag hörde det där.

Jag ställer många frågor till folk hur de kan rösta på miljardären, xenofoben och sexisten Trump.

Det finns många svar. Ett par återkommer oftare än andra när jag pratar med människorna här. Hatet mot Hillary är kanske den vanligaste åsikten. Det tycks vara en mix av unket gammalt kvinnohat, en protest mot etablissemanget samt att just Hillary upplevs som oärlig, lögnaktig, opålitlig och icke handlingskraftig.

Ett annat svar fick jag i Las Vegas av en kvinnlig lärare som var beredd att satsa sin bondgård på att Trump skulle vinna.
– Jag begriper också att han är galen, sa hon. Men han har så mycket pengar att han kan avlöna smart folk som tar alla besluten.

– He is just a puppet, som Bobby Joe, mannen vi träffade på en diner i Wikieup i förrgår, uttryckte det.

Enligt de här republikanerna är Donald Trumps största problem att han är lite för oslipad, odiplomatisk:
– Trump måste lära sig att hålla käften ibland också. Du får tänka vad du vill men du kan inte säga vad som helst. Särskilt inte om du ska representera USA, menar Bobby Joe.

Säg så här: Jag tror inte Bobby Joe och hans polare ändrar sig bara för att Beynce sjunger ”Freedom” på en scen i Ohio.

Så varför alla dessa kändisar, Hillary?

Det handlar om att få potentiella sympatisörer att rösta. Att resa sig ur soffan för att gå till vallokalen. Jämfört med Sverige brukar valdeltagandet vara lågt i USA, strax över 50 procent mot 86 procent i Sverige (2014).

När människor lyssnar på Beyonce på plats i Cleveland i kväll, ja då passar det demokratiska partiets valarbetare på att ta deras kontaktuppgifter. Sedan påminns folk via mejl och samtal om att go vote, go vote, go vote.

Jag besökte själv ett sådant där rally häromdagen, och jag får nu tiggarmejl efter tiggarmejl om att skänka bidrag. Det är förstås inte aktuellt.

Så hur är det med Donald Trump och kändisar då? Nja, det verkar inte behövas. För många i USA är Donald själv en superkändis, en framgångsrik person, en kämpe, och därmed bäst lämpad att fixa det här landets många problem.

Taxichauffören som skjutsade oss från flygplatsen i New York i dag sa att han skulle rösta på Hillary Clinton (”It’s about time”) men när vi kom in på Trump skrattade han:
– He’s crazy, man, he’s crazy. But you know, he’s a fighter also. Like a boxer. He beats them, one after one. And he still stands up.

Det var med viss beundran i rösten vår taximan sa det där.

Innan vi klev av påminde han dock om att Hillary Clinton skulle få hans röst:
– I can’t imagine waking up wednesday morning and Donald Trump is our president!? It’s crazy, man, it’s crazy.