Det finns två saker som får min journalistpuls att gå upp.

Dels när du är en god nyhet på spåren. Känslan strax innan publicering – det här känner bara jag och möjligen en handfull människor till men snart kan alla som vill ta del av informationen – är mäktig. Nyhetsarbetet är journalistikens innersta kärna, enligt mig.

Det andra som får min journalistpuls att stiga är att befinna sig i världsnyheternas epicentrum. Som en stor mästerskapsfinal i fotboll eller ett OS. Vetskapen om att allas blickar är riktade just hit – där lilla jag råkar befinna mig i periferin – är också en mäktig känsla.

På tisdag kommer både Hillary Clinton och Donald Trump att ha valvakor i New York, ja Trump ska till och med ha hans på samma hotell som fotograf Pontus Orre, pappskallarna och jag är inbokade. Känner jag mig själv rätt, blir det en mäktig känsla att jobba den kvällen.

Nu pekar prognoserna i och för sig mot att Donald Trump förlorar cirkusen men vad vet man. Nyhetsflödet i USA har i dag dominerats av att den latinska befolkningen förtidsröstat i högre utsträckning i Florida, samtidigt som Hillary Clinton tar hem Nevada enligt förtidsrösterna. Det är goda Clinton-nyheter, återstår att se om något förändras av att Trump fick fly av scenen under nattens framträdande i just Nevada (Reno).

Vinner Hillary Florida, vinner hon valet. Hon kan förlora Florida och vinna ändå, om hon vinner North Carolina. Donald måste ha båda dessa svingstater. Så går snacket bland bedömarna här.

Är det bra om Hillary Clinton vinner valet? Ja! svarar större delen av övriga världen inklusive en stor majoritet i Sverige, rungande. Trump har beskrivits som fascist, rasist, homofob och sexist och alla epitet är relevanta utifrån saker han själv säger och uttrycker.

Men enligt mig står detta val inte enbart mellan en bad guy och en good girl. Det har blivit lite skevt, kan jag tycka. Politiskt imponerar verkligen inte Clintons idéer även om jag förstås håller med taxichauffören vi snackade med i går: It’s about time med en kvinna som president i USA.

Det har varit en hektisk dag.

Vi vaknade i New York i morse, klev ut från hotellet och befann oss plötsligt mitt i New York City Marathon.

Trodde jag.

Men det var ett förlopp, det riktiga loppet är i dag söndag. När vi promenerade till tågstationen med papp-Hillary och Donald-dockan avbröt flera personer springandet för att bli fotograferade ihop med våra pappskallar. De kanske såg det som ett bra sätt att få vila, vad vet jag.

Snabbtåg till Washington, ett besök hos världens bästa flickvän, och sedan jobb. Planen var lika enkel som genial: Vi ställer oss med dockorna utanför Vita Huset, sedan kommer folk fram och ber att bli fotograferade med antingen Clinton eller Trump, då passar vi på att intervjua dem.

Om det lyckades? Jodå, det var som att stjäla godis från barn. Många undrade vad det kostade, och var alltså beredda att betala pengar för en bild med våra pappskallar men vi tog förstås inget betalt. Ja förutom i åsikter och citat då.

Jag vet inte hur många amerikaner jag har pratat med i dag men det är många. Plus en och annan utländsk turist som vi klippt bort ur inslaget ni snart kan se här på bloggen.

Utanför Vita Huset i Washington rådde det ingen som helst tvekan vem som bör flytta in efter valet: Hillary Clinton. I alla fall enligt vår högst ovetenskapliga men likafullt relevanta opinionsundersökning.

Washington, D.C (District of Columbia) är ingen delstat utan ett federalt distrikt där endast tre elektorsröster står på spel. Men delar av Washington ligger i delstaterna Maryland och Virginia. Clinton leder klart i D.C och Maryland, lite mindre klart i Virginia.

Så vår hobbymätning är nog ganska pålitlig, after all.

I morgon flänger vi tillbaka till New York igen. Är det försent att anmäla papp-Hillary och Donald-dockan till NY Marathon, tro? Running för president, som det ju heter…