Tripoli och Libyen står på randen till befrielse, men det är med tunga steg invånarna nu går in på upploppet.

På söndagen vaknade invånarna i Tripoli till en fjärde dag utan rinnande vatten. Elförsörjningen fungerar bara sporadiskt och nu börjar det även, ironiskt nog i oljeriket, bli mycket svårt att få tag på bensin. Staden börjar nu stinka av växande sopberg på gatorna och det efterlängtade slutet på striderna vill inte infinna sig. Sent i går kväll erkände slutligen Arabförbundet det libyska nationella rådet under ett sammanträde i Kairo. Det sammanföll med kraftiga skjutningar under flera timmar i Tripoli. Dessutom hördes flera tunga explosioner. Nu på morgonen syns rökpelare från flera byggnader i olika delar av staden.

I går blev vi på nytt vittne till hur Gaddafi-anhängare fängslades av oppositionssoldater och kördes bort. Vi var i bostadsområdet Abu Salim, eller Buslim som Tripoliborna själva kallar  det, när flera skott plötsligt avlossades i närheten av vår position. Tre unga män greps och sattes på ett lastbilsflak.

– Alah Akbar, ropade en av dem innan bilen försvann.

Jag har försökt att fråga vad som kommer att hända med alla fångar, men inte lyckats få något bra svar, mer än att de ska ställas inför rätta. Var eller på vilket sätt kan ingen säga. Vilken domstol ska döma dem? Vad har de egentligen gjort sig skyldiga till för brott? Inget svar.

Det är oroande.

En ghadaffianhängare har gripits av rebeller

Vy över Tripoli. Granater har slagit ner och hus har börjat brinna.

Gaddafi är omringad. Gaddafi är i Sirte. Gaddafi är infångad inom 72 timmar. Gaddafi på flykt med en liten pluton män. Gaddafi lämnar Libyen utklädd till kvinna.
Det är bara några av alla spekulationer som cirkulerat de senaste dagarna om Libyens diktator. Vi journalister har ett ansvar här. Vi vill så gärna ha en ny vinkel till nästa knäck att vi ibland ställer frågor för att få de svar vi vill ha.
Men vissa av uppgifterna har det libyska rådet självmant presenterat som sanningar, vilket är en gåta för mig. Vad finns det att vinna på att sända ut obekräftade uppgifter och slunga Libyens befolkning mellan hopp och förtvivlan? Deras underrättelseinformation har ju hittills visat sig lämna en hel del övrigt att önska.

***

Mohammed, 2, skadades allvarligt av en glädjekula på Tripolis gator när han satt i sin farfars knä. ”Han är hjärndöd, vi kommer att avsluta de livsuppehållande åtgärderna, säger doktorn Akram Abram. FOTO: Jerker Ivarsson

Natten mot lördagen var något lugnare än föregående nätter här. Bara sporadiska strider har blossat upp. Men stora delar av huvudstaden saknar just nu el och vad än värre är även rinnande vatten. På kort tid kan det bli ett nästan lika stort problem som vinande kulor i luften. Tripoli är ungefär lika stort som Stockholm. Föreställ dig hur situationen skulle bli i vår huvudstad om invånarna inte kunde tvätta sig eller gå på toaletten på två dagar. Här är det dessutom mellan 35 och 40 grader varmt på dagarna.

Det är totalt becksvart i Tripoli ikväll.

Ingen ström alls.

Vårt hotell har ett reservaggregat som tur är.

På grund av tekniska svårigheter har inte Erik Wiman kunnat läsa eller besvara alla era kommentarer. Nedan svarar han dock på ett par stycken. 

Under en rosa filt ligger tvåårige Mohammed Ahmed. Han har en nalle intill sig och koranen bredvid kudden. 

Han är hjärndöd. Det är slangarna och sladdarna som är kopplade till hans kropp som lever. 

– Jag försöker att koppla bort mina känslor, men jag blir ledsen när jag står här, säger Dr Akram. 

Mohammed Ahmed satt i sin farfar knä när en kula träffade honom i huvudet. Men den som tryckte på avtryckaren var inte ute efter att döda. Han firade och sköt med sitt vapen i luften. Så som tusentals män gör här varje dag. 

– Det måste sluta. Jag önskar att vår nya regering uppmanar allt onödigt skjutande i luften. Den här lille pojken skulle inte behöva ligga här. 

Lukten av lik, nej förresten, lukten av döda människor är näst intill outhärdlig. Den tränger sig in innanför munskyddet och stannar kvar i näsan och munnen. Till och med i kläderna. 

Bårhuset på centralsjukhuset i Tripoli börjar bli fullt. Döda kroppar staplas på varandra, trots att man enligt muslimsk sed ska begrava en person inom 24 timmar. 

I natt utkämpades de hårdaste striderna på flera dagar i huvudstaden. Fram till tre på morgonen hördes kraftiga explosioner runt om i staden. 

Ett hundratal uppges ha dödats och lika många sårats. 

Dr Akram har jobbat 48 timmar utan vila. Vi möter honom när han för tredje gången på bara några timmar lyckats med återupplivningsförsök på en man med skottskador i huvudet. 

– Som läkare måste jag försöka, även om jag innerst inne inte tror att han kommer att överleva ändå. 

Han ger oss några minuter inne på intensivvårdsavdelningen. Han vill visa världen vad som sker i Tripoli. 

På ett sätt är det stillsamt här inne. Kampen mellan liv och död förs liksom i det tysta till skillnad från striderna på gatan. 

En mans korta gurglande andetag hörs över ljudet från pipande apparater. 

– Han borde egentligen ha syrgas, men vi har inte tillräckligt. Vi måste prioritera. 

Aftonbladets reporter Erik Wiman rapporterar från Gaddafis högkvarter.

Jag står just nu vid Gaddafis pool i hans privata residens i högkvarteret Bab al-Aziziya.

Vi hittade en lucka i marken inne på området vid statyn med den knutna näven och klättrade ner flera meter under jord. Sedan letade vi oss med en ficklampa fram och gick ett par hundra meter i tunnlarna. 

När man står här blir det tydligt vilken lyx som Gaddafi och hans familj levde i under mer än 40 år innanför metertjocka murar.

Det är precis som att någon har lämnat det här stället i går. Privata fotografier och videofilmer ligger framme.

På hans privata terras är parasollet utfällt och det ser ut som att hela familjen precis har samlats här. I köket står stekpannorna fortfarande kvar på spisen. 

Flera av de libyer som kommer in hit nu gråter.

De trodde aldrig att de skulle få uppleva den här dagen.

Här vid statyn i Gaddafis högkvarter klättrade Aftonbladets reportageteam ner i det hemliga bunkersystemet och tog sig in i Gaddafis privata palats..

Hej! 

Det är väldigt kul med så många läsare och inte minst kommentarer till blogginläggen. På grund av den besvärliga situationen i Tripoli just nu är det svårt för Erik Wiman att kunna läsa och besvara era funderingar. Men så fort han har möjlighet och bättre internetuppkoppling kommer han svara på så många kommentarer som möjligt. 

Hälsningar

/Aftonbladet 

Jag har tittat ut över den här vyn många gånger förut. Två månar. En på himlen och en tvilling nere i havet.

Jag föreställer mig att jag är på semester. Värmen har gått från olidlig under skyddsvästen, till behaglig i bara t-shirt här på hotellbalkongen. Just nu har skotten och explosionerna tystnat. Dessutom en uppvärmd burk nudlar. Bästa måltiden på flera dagar.

Hoppas jag får sova i natt. Hoppas Libyen är fritt i morgon. Jag betvivlar båda.

I någon film jag har sett säger en karaktär att krig skärper människans sinnen. Vet inte varför jag har lagt den märkliga frasen på minnet,  men tydligen stämmer det inte på mig. När jag skulle förklara för Jerker vilket hotellrum som var mitt hade jag glömt bort hur man säger 112.
– Jag bor på eh… elva två.

Hur som helst, nu börjar de skjuta igen. En stund var det nästan fridfullt. Någon gång, sen, ska jag åka tillbaka hit. Ta in på det här hotellet och se till att jag får samma rum som nu. Jag ska sitta på den här balkongen och titta på de två månarna.

Jag ska resa med lätt packning. Utan hjälm.

Gadaffi gjorde ett uttalande i dag via radio. Han uppmanade alla unga som gamla att ge sig ut på gatorna och driva bort råttorna.
– Jag har själv åkt genom Tripoli idag. Jag ser ingen anledning till oro.

Vi har uppenbarligen inte varit på samma ställe i den här staden, jag och den broderlige ledare.