”Gaddafi Soldiers, Gaddafi soldiers”.

Chauffören till den rostiga skåpbilen tvärbromsar framför oss. Han har något han vill att vi ska se.
Han kliver ur och berättar att han just kommer från de hårda striderna som rasar bara någon kilometer från där vi nu befinner oss.

Tre pojkar ligger på golvet i bilen. De är surrade med buntband bakom ryggen. Deras kläder är smutsiga och trasiga, men från vad jag kan se är de inte misshandlade.
En av dem förstår lite engelska. Säger att han kom till Libyen som legosoldat från Ghana. Han har bara varit fem dagar i Tripoli.

Striderna böljar fram och tillbaka. Stundtals skakar marken av kraftiga explosioner och artillerield. Sedan blir det nästan onaturligt tyst.
En man bakom oss springer plötsligt fram med en tavla höjd över huvudet. Det är ett inglasat porträtt på Gadaffi.
– 42 år din djävul, skriker han innan han krossar den.

För bara några veckor sedan kablade libysk tv ut bilder på tusentals Gadaffianhängare som fortfarande viftade med gröna flaggor på Tripolis gator. Visade sin trohet för den broderlige ledaren.
De är borta nu. Huvudstadens gröna mask har ryckts av.
De enda som i någon mån stödjer diktatorn är de som desperat kämpar för sina liv.

Den 18-åriga fastbundna pojken i baksätet gråter.
Jag frågar varför han slogs för Gadaffi.
Han kan bara svara med ett ord.
– Money.

Ytterligare en fångtransport passerar checkpointen där vi står. En ung man ligger i baksätet med brutet ben.
– Vi hittade honom nere i ett tunnelsystem. Vi är därnere nu för att jaga ut alla.
Jag frågar vad som kommer att hända med fångarna och får svaret att de ska stå till svars för vad de har gjort mot Libyens foik.

 

Foto: Jerker Ivarsson En ung legosoldat med skadat ben hittades i ett tunnelsystem. Vi träffar honom när han förs i en fångtransport genom Tripoli. Rebellerna hävdar att alla fångar ska få stå till svars för vad de gjort mot Libyens folk.