Jag har tittat ut över den här vyn många gånger förut. Två månar. En på himlen och en tvilling nere i havet.

Jag föreställer mig att jag är på semester. Värmen har gått från olidlig under skyddsvästen, till behaglig i bara t-shirt här på hotellbalkongen. Just nu har skotten och explosionerna tystnat. Dessutom en uppvärmd burk nudlar. Bästa måltiden på flera dagar.

Hoppas jag får sova i natt. Hoppas Libyen är fritt i morgon. Jag betvivlar båda.

I någon film jag har sett säger en karaktär att krig skärper människans sinnen. Vet inte varför jag har lagt den märkliga frasen på minnet,  men tydligen stämmer det inte på mig. När jag skulle förklara för Jerker vilket hotellrum som var mitt hade jag glömt bort hur man säger 112.
– Jag bor på eh… elva två.

Hur som helst, nu börjar de skjuta igen. En stund var det nästan fridfullt. Någon gång, sen, ska jag åka tillbaka hit. Ta in på det här hotellet och se till att jag får samma rum som nu. Jag ska sitta på den här balkongen och titta på de två månarna.

Jag ska resa med lätt packning. Utan hjälm.