Natt:

När vi var små brukade vi kalla den för en bananmåne. Ordet kräver ingen närmare förklaring.

Det är en sådan som hänger upp och ned över Libyen i natt.

Vi passerade gränsen från Tunisien, kraftigt försenade, vid 23-tiden. Då var månen nästan röd och låg på de höga kullarna i horisonten, Nu är den gulvit och har parkerat sig högre upp på himlen. Alldeles ovanför vår unge chaufförs kamouflagekeps om jag tittar till vänster.

En ganska vacker bild.

Mycket längre kommer jag inte i någon miljöbeskrivning av Libyen i natt. Det är kolsvart, förutom den gula mittlinjen i vägen som vi följer som en räls.

Vi blev lovade en Landcruiser, men det blev en pickup med en lös framskärm. På den punkten är Libyen sig likt sedan jag senast var här i mars. Bra bilar på pappret har en tendens att ofta förvandlas till skrot när de väl rullar fram.

Knattret är en annan sak som är kvar sedan sist. Det ständiga knattret från vapen, även då det inte finns någon specifik att knattra på.

Hade nästan glömt hur illa jag tycker om det.

Annat skiljer sig i allra högsta grad sedan vår senaste resa och det är därför jag nu sitter och försöker att träffa rätt tangenter i det här rystande plåtskåpet som ångar fram genom natten.

I mars var jag och Jerker i Benghazi och lyssnade på unga oppositionskrigare som segervisst talade om att det bara återstod några få veckor innan Gaddafi skulle ge upp.

Det har gått sex månader och fortfarande i skrivande stund har den broderlige ledaren inte kapitulerat. Men det mesta talar den här gången för att 42 års envälde nu faktiskt håller på att plöjas ner i ökensanden.

Hur tänker du i natt Gaddafi?

Jag förutsätter att du är vaken precis som jag. Kanske delar vi rent av vissa känslor.

Trötta är vi nog båda två. Själv har jag tillryggalagt ett försvarligt antal mil den senaste veckan. Stockholm-Qatar, Qatar-Nairobi, Nairobi-Dadaab, Dadaab-Garissa, Garissa-Nairobi, Nairobi-Qatar, Qatar-Tunis, Tunis- Djerba, Djerba-Sintan.

Kan tänka mig att du fört en mer stillasittande, men inte mindre utmattande, tillvaro.

Själv är jag lite nervös över de kommande dagarnas utveckling. Med all respekt så hoppas jag att det inte dröjer länge nu innan det här kriget är över, och Libyen förhoppningsvis ett fritt land. Om sanningen ska fram längtar jag hem lite, den här gången.

Dina nerver är säkert bättre tränade en mina, men helt opåverkade kan de ju knappast vara, även om du döljer det med stenansikte och solbrillor.

En känsla av ensamhet kom över mig här i bilen. Jerker sover i baksätet och chauffören talar högst begränsad engelska. Jag är utlämnad till mina tankar precis som du, kan jag tro.

Det ligger ju i sakens natur att diktatorjobbet är lite ensamt. Men aldrig så ensamt som när dagarna är räknade.

Inte många kompisar kvar nu.

Och när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut, ser man allt med lite andra ögon, som Björn Afzelius sjöng. (Känd protestsångare i Sverige, tror inte ni skulle gillat varandra)

Jag undrar så, vad du tänker i detta nu.

Var det värt det?

42 år.

Journalistens standardfråga:

Om du fick leva om ditt liv – finns det något du ångrar, något du skulle gjort annorlunda?

Morgon:

Vi kom fram till sist. Efter en mardrömsnatt som jag inte vill tråka ut er med. Men alldeles nyss kom strömmen tillbaka och med den ett lite bättre humör.

Nu ska vi äntligen börja jobba. Just nu skrivs världshistoria. Vi är på plats. Följ oss i alla Aftonbladets kanaler.

Förresten, mamma: som du ser blev det en tur hit ner igen. Har varit på resande fot och inte hunnit ringa. Jag missar nog kräftskivan i år också är jag rädd. Allt är bra med oss.