Lukten av lik, nej förresten, lukten av döda människor är näst intill outhärdlig. Den tränger sig in innanför munskyddet och stannar kvar i näsan och munnen. Till och med i kläderna. 

Bårhuset på centralsjukhuset i Tripoli börjar bli fullt. Döda kroppar staplas på varandra, trots att man enligt muslimsk sed ska begrava en person inom 24 timmar. 

I natt utkämpades de hårdaste striderna på flera dagar i huvudstaden. Fram till tre på morgonen hördes kraftiga explosioner runt om i staden. 

Ett hundratal uppges ha dödats och lika många sårats. 

Dr Akram har jobbat 48 timmar utan vila. Vi möter honom när han för tredje gången på bara några timmar lyckats med återupplivningsförsök på en man med skottskador i huvudet. 

– Som läkare måste jag försöka, även om jag innerst inne inte tror att han kommer att överleva ändå. 

Han ger oss några minuter inne på intensivvårdsavdelningen. Han vill visa världen vad som sker i Tripoli. 

På ett sätt är det stillsamt här inne. Kampen mellan liv och död förs liksom i det tysta till skillnad från striderna på gatan. 

En mans korta gurglande andetag hörs över ljudet från pipande apparater. 

– Han borde egentligen ha syrgas, men vi har inte tillräckligt. Vi måste prioritera.