Tripoli är just nu kontrasternas stad. Vi befinner oss vid Gröna torget som rebellerna har döpt om till Martyrtorget. Här firar folket rebellernas seger och folkets befrielse. Det råder glädjeyra.

Nu står jag nere vid stranden och tittar ut över Medelhavet. Det skulle kunna vara vilken turistort som helst, bortsett från skottlossningen i bakgrunden förstås.

Några kilometer härifrån, runt Gaddafis högkvarter Bab al-Aziziya, pågår fullt krig. Vi hör kraftiga explosioner.

Samtidigt råder en avvaktande oro. Alla väntar på vad som ska hända i natt. Mestadels av striderna sker nattetid, så har det varit ända sedan februari.

”Gaddafi Soldiers, Gaddafi soldiers”.

Chauffören till den rostiga skåpbilen tvärbromsar framför oss. Han har något han vill att vi ska se.
Han kliver ur och berättar att han just kommer från de hårda striderna som rasar bara någon kilometer från där vi nu befinner oss.

Tre pojkar ligger på golvet i bilen. De är surrade med buntband bakom ryggen. Deras kläder är smutsiga och trasiga, men från vad jag kan se är de inte misshandlade.
En av dem förstår lite engelska. Säger att han kom till Libyen som legosoldat från Ghana. Han har bara varit fem dagar i Tripoli.

Striderna böljar fram och tillbaka. Stundtals skakar marken av kraftiga explosioner och artillerield. Sedan blir det nästan onaturligt tyst.
En man bakom oss springer plötsligt fram med en tavla höjd över huvudet. Det är ett inglasat porträtt på Gadaffi.
– 42 år din djävul, skriker han innan han krossar den.

För bara några veckor sedan kablade libysk tv ut bilder på tusentals Gadaffianhängare som fortfarande viftade med gröna flaggor på Tripolis gator. Visade sin trohet för den broderlige ledaren.
De är borta nu. Huvudstadens gröna mask har ryckts av.
De enda som i någon mån stödjer diktatorn är de som desperat kämpar för sina liv.

Den 18-åriga fastbundna pojken i baksätet gråter.
Jag frågar varför han slogs för Gadaffi.
Han kan bara svara med ett ord.
– Money.

Ytterligare en fångtransport passerar checkpointen där vi står. En ung man ligger i baksätet med brutet ben.
– Vi hittade honom nere i ett tunnelsystem. Vi är därnere nu för att jaga ut alla.
Jag frågar vad som kommer att hända med fångarna och får svaret att de ska stå till svars för vad de har gjort mot Libyens foik.

Foto: Jerker Ivarsson En ung legosoldat med skadat ben hittades i ett tunnelsystem. Vi träffar honom när han förs i en fångtransport genom Tripoli. Rebellerna hävdar att alla fångar ska få stå till svars för vad de gjort mot Libyens folk.

TRIPOLI. Vi var på väg till Gaddafis högkvarter och passerade flera checkpoints när vi hörde skottlossning. Det verkar som att Gaddafisstyrkor håller på att attackera där igen där. Men det är oklart vilka som skjuter och mot vad.  Just nu är vi ett par kilometer därifrån, vi hör fortfarande kraftiga explosioner och skottlossning.
Samtidigt pågår strider vid hotellet Rixos, öster om högkvarteret. Hotellet är omringat av Gaddafitrupper och de över 30 utländska journalister som finns där är instängda. 
Jag pratade precis med en kollega från BBC som var extremt oroad för sin kollega som befinner sig på hotellet. De håller desperat på att försöka hitta någon evakueringsplan. 

Det är trots allt en väldigt speciell känsla att vara inne i Tripoli nu. En känsla vi har försökt föreställa oss ända sedan i våras, när vi var i Benghazi.

Vi mår efter omständigheterna alldeles utmärkt nu, men har haft stora logistikproblem. Det har varit svårt att skicka material till Stockholm, svårt med boende, svårt med mat, men det har löst sig någorlunda.

Just nu är vi på väg till Gaddafis högkvarter, och hittills har vi passerat 20-25 checkpoints. I princip måste vi stanna var hundrade meter. Enligt uppgift är det lugnt vid högkvarteret i dag. Däremot pågår hårdare strider runt hotellet Rixos, där många utländska journalister sitter fast. Enligt obekräftade uppgifter har Gaddafistyrkorna omringat hotellet.

Att tro att det här är över är nog för tidigt, striderna pågår hela tiden. Både i går och i dag fortsätter Gaddafis styrkor att försvara sig. Dessutom vet vi inte vad han har för support i södra landet, där det även har spekulerats i att han befinner sig just nu. 

Det blev inte som vi hade tänkt oss. Vi skulle ju anlända Tripoli i en karavan av firande människor.

Hursomhelst: nu är vi framme – mitt i centrala Tripoli. Det är en spökstad vi har kommit till. Gatan vi står på är helt öde – affärerna är stängda och i stort sett alla människor befinner sig inomhus, delvis på grund av ramadan, men också på grund av de strider som fortfarande pågår inne i staden.

Där vi står nu hör vi lättare skottlossning och artillerield.

Natt:

När vi var små brukade vi kalla den för en bananmåne. Ordet kräver ingen närmare förklaring.

Det är en sådan som hänger upp och ned över Libyen i natt.

Vi passerade gränsen från Tunisien, kraftigt försenade, vid 23-tiden. Då var månen nästan röd och låg på de höga kullarna i horisonten, Nu är den gulvit och har parkerat sig högre upp på himlen. Alldeles ovanför vår unge chaufförs kamouflagekeps om jag tittar till vänster.

En ganska vacker bild.

Mycket längre kommer jag inte i någon miljöbeskrivning av Libyen i natt. Det är kolsvart, förutom den gula mittlinjen i vägen som vi följer som en räls.

Vi blev lovade en Landcruiser, men det blev en pickup med en lös framskärm. På den punkten är Libyen sig likt sedan jag senast var här i mars. Bra bilar på pappret har en tendens att ofta förvandlas till skrot när de väl rullar fram.

Knattret är en annan sak som är kvar sedan sist. Det ständiga knattret från vapen, även då det inte finns någon specifik att knattra på.

Hade nästan glömt hur illa jag tycker om det.

Annat skiljer sig i allra högsta grad sedan vår senaste resa och det är därför jag nu sitter och försöker att träffa rätt tangenter i det här rystande plåtskåpet som ångar fram genom natten.

I mars var jag och Jerker i Benghazi och lyssnade på unga oppositionskrigare som segervisst talade om att det bara återstod några få veckor innan Gaddafi skulle ge upp.

Det har gått sex månader och fortfarande i skrivande stund har den broderlige ledaren inte kapitulerat. Men det mesta talar den här gången för att 42 års envälde nu faktiskt håller på att plöjas ner i ökensanden.

Hur tänker du i natt Gaddafi?

Jag förutsätter att du är vaken precis som jag. Kanske delar vi rent av vissa känslor.

Trötta är vi nog båda två. Själv har jag tillryggalagt ett försvarligt antal mil den senaste veckan. Stockholm-Qatar, Qatar-Nairobi, Nairobi-Dadaab, Dadaab-Garissa, Garissa-Nairobi, Nairobi-Qatar, Qatar-Tunis, Tunis- Djerba, Djerba-Sintan.

Kan tänka mig att du fört en mer stillasittande, men inte mindre utmattande, tillvaro.

Själv är jag lite nervös över de kommande dagarnas utveckling. Med all respekt så hoppas jag att det inte dröjer länge nu innan det här kriget är över, och Libyen förhoppningsvis ett fritt land. Om sanningen ska fram längtar jag hem lite, den här gången.

Dina nerver är säkert bättre tränade en mina, men helt opåverkade kan de ju knappast vara, även om du döljer det med stenansikte och solbrillor.

En känsla av ensamhet kom över mig här i bilen. Jerker sover i baksätet och chauffören talar högst begränsad engelska. Jag är utlämnad till mina tankar precis som du, kan jag tro.

Det ligger ju i sakens natur att diktatorjobbet är lite ensamt. Men aldrig så ensamt som när dagarna är räknade.

Inte många kompisar kvar nu.

Och när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut, ser man allt med lite andra ögon, som Björn Afzelius sjöng. (Känd protestsångare i Sverige, tror inte ni skulle gillat varandra)

Jag undrar så, vad du tänker i detta nu.

Var det värt det?

42 år.

Journalistens standardfråga:

Om du fick leva om ditt liv – finns det något du ångrar, något du skulle gjort annorlunda?

Morgon:

Vi kom fram till sist. Efter en mardrömsnatt som jag inte vill tråka ut er med. Men alldeles nyss kom strömmen tillbaka och med den ett lite bättre humör.

Nu ska vi äntligen börja jobba. Just nu skrivs världshistoria. Vi är på plats. Följ oss i alla Aftonbladets kanaler.

Förresten, mamma: som du ser blev det en tur hit ner igen. Har varit på resande fot och inte hunnit ringa. Jag missar nog kräftskivan i år också är jag rädd. Allt är bra med oss.