Hm.. Minns ni damkupén jag trodde mig ha bokat på nattåget? Döm om min förvåning när jag kämpar upp den skeva kupédörren och möts av fyra glada Alvestakillar på väg till Amsterdam. ’Ett fel i bokningen, they are not ladies’ sa den generade tågvärden och kompenserade mig med en helt egen kupé av bara farten. Lyx! Och ha så kul i Amsterdam!
Det är en resa genom årstiderna det här – snö så långt ögat kunde nå i Norrköping, ösregn i Alvesta, och vår och folk på uteserveringarna i Lund. I Köpenhamn är det också vår, åt en snabb middag med hitflyttade lillasyster som gav mig ett så fint fransk-set att pyssla med på nattåget mot Köln. Parlör, ordbok och fransk musik, tack bästa Tove! Nu: City Night line.
Snöstorm utanför Norrköping. Gissa vad jag tänker på.
Efter en gourmetlunch (hamburgare i expressfart) med bästa familjen Korvas och en regelrätt avvinkning rullar nu tåget ut från Stockholms central. På väg, äntligen! Undrar om yrseln beror på lycklig förväntan eller på att jag åker baklänges.
Vet inte om ni minns det här? Jag är ännu lite – och har framför allt varit ganska ordentligt – flygrädd. Sedan de här artiklarna skrevs har jag faktiskt gjort det flera gånger om, flög både till Ängelholm, till New York och till Rom förra året och det gick – som jag ju vet att det oftast gör – alldeles utmärkt.
Men inför att åka på en månadslång tripp ensam, med den nervositet det medför, orkade jag inte ens tänka på att slösa energi på flygresa. Så jag bokade tåg. Och nu längtar jag så jag inte vet var jag ska ta vägen.
Åker via Köpenhamn, för middag med lillasyster, vidare med nattåg i damkupé (!) till Köln och fortsätter med morgontåget till Paris. Dimper ner på Gare du Nord vid lunchtid på lördag, med en massa vällagrad energi att lägga på Paris-runt-promenaderna jag drömmer om i helgen.
Inte enligt planen/packningen..
Fantastisk måndagsmåltid hos Cecilia. Ingen avskedsmiddag dock, eftersom jag inte träffar de här fina doktorerna tillräckligt ofta för att de ska hinna sakna mig när jag åker söderöver på fredag. Men likväl en strålande kväll.
Uttrycket Wendela-luggen myntades efter konstaterandet att lugg utan tvekan är en överrepresenterad frisyr på vår lilla redaktion. Den finns i alla varianter, den sneda halvlånga, den raka klassiska, den genom självfall vågiga.. Och så min, som mer ser ut som en trött lugg på utväxt tack vare mitt eviga velande i frisörstolen, lugg eller inte, kort, lång, sned, äh vi gör lite mitt emellan så blir det bra. Så även idag. Nyklippt med tveksam gardin framför ögonen. Fegis, men ganska nöjd ändå.
Och här är en som kommer bli saknad. Jag har precis sagt det till henne, och hon ser ut att begrunda det med visst vemod.. En månad går fort Alva.
Det här är Elin, världens bästa Wendela-reporter och därtill hängiven Paris-expert. I verkligheten befinner vi oss på redaktionen i Globen, i tankarna strosar vi längs med Saint Martin-kanalen och gatorna i Marais. Inte långt kvar nu. Och Elin har berättat precis var man ska strosa.