.. som vi hittills inte funnit mycket fog för alls. Under Lisas dagar i Paris har vi bland annat ätit flottiga crépes som lagt sig som betong i magen och varsin misslyckad pasta provencale minus allt (tomat + penne = klart).

Allra värst var ett brasserie som vi råkade besöka i lördags kväll. Först efter att vi satt oss insåg vi att vi nog valt ett ställe vars mat inte var anledningen till att det ändå satt en del folk på uteserveringen.

Vi ögnade menyn och tänkte att ”en sallad kan man ju inte misslyckas med” (kanske borde vi så här i efterhand ha reagerat på att salladen kallades (fritt översatt) Skink-buketten, men vi tyckte kanske det lät exotiskt och spännande, vad vet jag). In kommer i alla fall en sallad bestående av kantstött isbergssallad, någon skiva parmaskinka, och fyra skivor gulnad salami (trodde det var plättar först, men det var tydligen en salami som snart skulle börja leva ett eget liv) – stilfullt toppad med två tjocka skivor kokt skinka. (Och ja, det var en sallad, han hörde fel och gav oss en att dela på, vilket vi var helt nöjda med eftersom vi slapp betala för två totala misslyckanden).

Men skam den som ger sig. I kväll testar vi Chez Janou, som vi fått rekommenderat av den sanna parisiennen Tina, och håller våra tummar hårt och hoppfullt för att Lisas födelsedagsmiddag kommer klå alla tidigare försök till smakupplevelser.

(Dock, middagen hos chefen i fredags var strålande, och picnicen vid Eiffeltornet likaså. Och i lilla lägenheten äter vi god ost och dricker gott vin och tillagar underbara frukostar – så det går ingen nöd på oss Urban!)

Dimmig men ganska varm förmiddag i Paris. Hört rykten om vår (och vårkänslor!) hemma i Sverige, så Lisa flyger från solen in i dimman i eftermiddag.. Men vädret ska bli toppen i helgen och jag är så glad att hon kommer.

Sverige är inte längre bara landet med midnattssol, IKEA och isbjörnar på gatorna. Sverige är Stieg Larssons hemland, och det är det franmännen kopplar till i första hand. Millennium-böckerna säljer som smör här, och tidningarna är fulla av Stieg Larsson och Noomi Rapace-artiklar inför den kommande filmfestivalen i Cannes.

I förrgår fick jag ett samtal från en fransk journalist, från nättidningen Rue89 som jag ska besöka efter mina veckor på Libé, som ville att jag skulle översätta en fras till svenska.

”Familjen som hyste agg mot den avlidne författaren”, blev resultatet.

Och dagen därpå gick att läsa på Rue89:s sajt att hackare i Sverige lyckats hitta den fjärde, ännu inte utgivna boken i Millenniumserien. En blivande storsäljare med just den titeln, ”Familjen som hyste agg mot den avlidne författaren”.

De flesta förstod nog direkt att det här var dagens aprilskämt, men en del tidningar hakade på scoopet och publicerade den sensationella nyheten på topplats på sina sajter. Tills de insåg sitt fel.

Här sitter Clement och uppdaterar fransmännen på kändisfronten. Clement är ensam reporter och redaktör för Libés bilaga Next på nätet. Idag hänger jag med honom och Sophie, som är redaktör för pappersupplagan av Next, och fyller min kvot av franskt kändisskvaller.

Solig långlunch utomhus med Mathieu, Charlotte och Gael från redaktionen. Mätt och glad efter att ha blivit introducerad till en fantastisk marknad som ligger mitt emellan redaktionen och min lägenhet, och därtill fullmatad med Paristips om allt från barer till bra affärer och romantiska parker.

.. samtidigt som Jessica Ritzén medverkade i Debatt med anledning av sin omtalade blogg. Har inte sett programmet än men väntar på att det ska dyka upp på nätet. Tills dess gläds jag åt Libé tog upp bloggen – de gillade Jessicas idé skarpt och ville genast skriva om den. Länkande kors och tvärs in absurdum, underbart! Och reportrarna skruvar på sig och undrar vem som nu ska behöva skippa lönen en månad.. 🙂

Libérations redaktion är helt otrolig. Inte konstigt att vi hittade den i Paris-arkitektur-böcker, Elin. Den ligger med ett perfekt läge, precis intill République, och är inrymd i ett gammalt garage/parkeringshus.
Den breda spiralvägen som bilarna körde upp och ner på förut är nu klädd i heltäckningsmatta och fungerar som vägen mellan de olika avdelningarna. Inte en trappa så långt ögat når. Och så den fantastiska terassen, som varje gång jag gått upp och hämtat kaffe är fylld med grupper av yvigt samtalande journalister.
Morgonmötena hålls i ett stort rum med ett enormt runt svart bord där cheferna (femton stycken?) får sittplats. Reportrar och vilsna svenska journalister får stå längs väggarna.

Vet inte om ni minns det här? Jag är ännu lite – och har framför allt varit ganska ordentligt – flygrädd. Sedan de här artiklarna skrevs har jag faktiskt gjort det flera gånger om, flög både till Ängelholm, till New York och till Rom förra året och det gick – som jag ju vet att det oftast gör – alldeles utmärkt.
Men inför att åka på en månadslång tripp ensam, med den nervositet det medför, orkade jag inte ens tänka på att slösa energi på flygresa. Så jag bokade tåg. Och nu längtar jag så jag inte vet var jag ska ta vägen.
Åker via Köpenhamn, för middag med lillasyster, vidare med nattåg i damkupé (!) till Köln och fortsätter med morgontåget till Paris. Dimper ner på Gare du Nord vid lunchtid på lördag, med en massa vällagrad energi att lägga på Paris-runt-promenaderna jag drömmer om i helgen.