För en vecka sedan träffade jag en anställd på LO-borgen. Han var en smula förvånad. Efter presentationen av de fackliga kraven inför avtalsrörelsen hade han väntat sig en storm av telefonsamtal och frågor.

Av stormen blev just ingenting. Och det trots att beskedet från LO:s styrelse antydde att reglerna för lönebildning i Sverige höll på att skrivas om.

Wanja Lundby Wedin hade nämligen berättat om oenighet i LO-styrelsen. Tre industriförbund – Livsmedelsarbetareförbundet, GS-facket och IF Metall – hade ställt sig utanför LO:s gemensamma krav.

Motsättningen handlade – som flera gånger förut – om LO:s krav på en jämställdhetspott. De har skapat konflikter tidigare, men till sist har LO ändå kommit till något slags enighet, även om det fodrat skohorn.

Den här gången hjälpte inte ens en kofot. LO-ledningen tvingades erkänna att samordningen var på väg att spricka.

Nu bekräftas den bilden. Avtalsråden i Livs och IF Metall har redan avvisat LO:s plattform. GS-facket kommer att göra det i dag.

Samtidigt talar också Kommunals Annelie Nordström om att lämna plattformen, om än av motsatta skäl. På Kommunal försöker man nu räkna ut vad som gynnar medlemmarna bäst. Svaret ska finnas på LO i nästa vecka.

Att samordningen spricker är naturligtvis en enorm prestigeförlust för Wanja Lundby Wedin och Per Bardh i LO:s ledning. Men konsekvenserna kan komma att bli mycket större än så.

LO-förbundens samordnade krav har nämligen varit en av de hörnstenar på vilken lönebildningen – viktig för hela ekonomin – vilat. Tillsammans med samarbetet mellan tjänstemän och arbetare i Facken inom Industrin har den utgjort fackföreningsrörelsens bidrag för att skapa respekt för Industrins roll rom riktmärke och undvika att lönerörelser förvandlas till huggsexor.

Samtidigt har LO blivit den scen där det trots allt varit möjligt att driva något slags genomtänkt lönepolitik. Jämställdhetspotterna är ett exempel på det. Utanför den lilla kretsen av Svenskt Näringslivsdirektörer är det nämligen inte särskilt många som förnekar att det förekommer lönediskriminering av kvinnor, eller att det borde åtgärdas.

Nu tycks LO alltså vara på väg att förlora sin roll i avtalsrörelsen. Det borde oroa alla.

Politiker och arbetsgivare som kan få se hur respekten för normer bryts ner i en lönerörelse där alla hoppas få mer än andra.

Fackliga företrädare som kommer att möta en arbetsgivarsida där samordningen fungerar, och ett statligt Medlingsinstitut som sannolikt kommer att tolka sitt uppdrag strängare än tidigare.

Men framför allt borde det oroa de fackliga organisationernas medlemmar. För i längden blir det de som får betala för facklig splittring.

Jag gissar att de där frågorna till LO kommer att komma.

Ingvar Persson