Hans-Olof Nilsson, Livs ordförande, har reagerat på texten ”Respekt för industrinormen kräver respekt för rättvisa” som jag skrev häromdagen.

Jag tycker ni ska läsa hans kommentar. Att Nilsson är skeptisk till jämställdhetspotter är ingen hemlighet. Han är en av de tre som anmält avvikande åsikt till protokollet från LO:s styrelse.

De argument han framför i kommentaren är dock inte precis de som jag till exempel hört Stefan Löfven använda.

Löfven säger alltid att det verkligen finns en strukturell lönediskriminering, men att den inte kan gälla varje enskild. Han brukar efterlysa skarpare verktyg.

IF Metalls ordförande brukar dessutom betona att han visst kunde acceptera en jämställdhetspott, men att nivån blev för hög. Till sist sprack samordningen på skillnaden mellan 100 och 60 kronor.

Nilsson resonerar lite annorlunda. Om jag förstår honom rätt tycker han nämligen att Kommunal mest har sig själva att skylla. Förbundet slarvade med att försvara ingångslönerna under 1990-talet, och resultatet blev som det blev.

Jag tänker inte värdera Kommunals förhandlingsstrategi från 1990-talet. Att ingångslönerna under 2000-talet har funnits högt upp på förbundets dagordning är det i alla fall ingen som kan ifrågasätta. Saken blev föremål för det senaste årtiondets största arbetsmarknadskonflikt.

Poängen är dock en annan. Om jag förstår Nilsson rätt tycker han att kvinnors lägre löner – eller i vart fall de kommunalanställdas lägre löner – är resultatet av facklig inkompetens.

Det är knappast det resten av LO kallar strukturell diskriminering.

Om Hans-Olof Nilssons resonemang är representativt så är nog sprickan i LO mycket större än 40 kronor. Då handlar den om bilden av verkligheten.

Ingvar Persson