Ingen borde väl egentligen längre vara förvånad över Jan Björklunds framfart. Samma dag som Svenskt Näringsliv presenterar sina krav kastar sig folkpartiledaren in i lönerörelsen, på arbetsgivarnas sida.

Björklund ansluter nämligen sig – och sitt parti – till Centerlinjen om sänkta ungdomslöner. Det låter händelsevis som ett eko av arbetsgivarnas önskan om sänkta ingångslöner.

Det är klart att Björklund vet att ungdomslönerna inte är en fråga för de politiska partierna. Förmodligen förstår han också att han trasslar till lönerörelsen. Kanske inser han till och med att det skulle vara lättare sagt än gjort att genomföra det utskrivna receptet, och att resultatet i verkligheten många gånger skulle bli oacceptabelt.

Men tydligen innebär inget av detta någon begränsning för honom.

Han är trots allt folkpartist, och vet med andra ord alltid bäst.

Björklund befäster sitt partis ställning som landets mest klåfingriga och beskäftiga, och han tar upp kampen med Annie Lööf om att leda det mest öppet fackföreningsfientliga partiet.

Ingvar Persson