Förra veckan blev intensiv, i alla fall för de avtalsansvariga i LO-facken. Svaren på förslaget till gemensam facklig plattform skulle lämnas in senast i fredags.

Själv missade jag Kommunals presskonferens i torsdags. En sedan länge inbokad intervju kom i vägen, men lite synd är det. Budskapet från förbundsordföranden Anneli Nordström kan nämligen visa sig eka genom höstens och vinterns förhandlingar.

Att Kommunal skulle säga ja till LO:s plattform var knappast någon överraskning. Majoriteten av LO:s styrelse hade trots allt givit upp försöken att nå enighet på frågan om rimligt stora jämställdhetspotter, och både medlemmar och allmänhet har all förståelse för att felavlönade kvinnor kräver rättvisa.

Att Nordström samtidigt med kraft slog fast att det betyder att förbundet inte längre betraktar industrins löneuppgörelser som norm blev däremot en överraskning, liksom uppmaningen till Medlingsinstitutet att engagera sig för jämställdheten.

Det låter nämligen som ett sätt att rulla ut stora stenar i vägen för Kommunals egna förhandlare.

Att jämföra olika avtal är ingen exakt vetenskap. Företrädare för fack och arbetsgivare anger gärna värdet av sina krav och uppgörelser på tiondelar när. Men sanningen är samtidigt att siffrorna alltid beror på hur man räknar, och i allmänhet räknar man så att resultatet blir det man vill ha.

Det betyder också att en norm – som den att löneutrymmet ska styras av exportindustrin – snarare är en attityd än ett exakt krontal.

Jag tror det är därför som LO-ledningen så starkt betonat att LO-plattformen bygger på samma löneutrymme som den plattform Facken inom industrin lagt fram. Jag tror också det är därför jag får svävande svar när jag frågar företrädare för industriförbunden om LO-plattformen ryms inom normeringen.

Alla borde ha ett intresse av att behålla tolkningsutrymmet. Det är trots allt inte vid LO:s styrelsebord eller på presskonferenser avtalen görs upp, och i efterhand kan det vara en fördel att kunna hävda att normeringen trots allt fungerat.

Det gäller inte minst statens representant, Medlingsinstitutets Claes Stråth, som faktiskt har industrinormen i sin arbetsbeskrivning. Han får problem om parterna inte ens säger sig respektera det. Mycket riktigt lät han också lite förvånad i torsdags.

Det kan se ut som det kan ligga i kommunalmedlemmarnas intresse att försöka övertyga omvärlden om att jämställdheten måste rymmas i ”normeringen”. Det har gått förr.

Ändå är det alltså förbundet själv som väcker björnen genom att förklarar att kraven innebär ett uppbrott från dagens ordning för lönebildning.

Det är lite svårt att förstå, men å andra sidan är lönebildning som sagt ingen exakt vetenskap.

Ingvar Persson