Varje gång det är dags för avtalsrörelse finns det någonting ödesmättat i luften. Det är inte så konstigt. Förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare är på riktigt.

Här avgörs inte bara löner och anställningsvillkor för miljoner svenska löntagare. Här läggs också grunden för ekonomin, för välfärden och för Sveriges förmåga att konkurrera. Och det till stor del avtalsförhandlingarna som styr hur samhället ska utvecklas.

Den avtalsrörelse som just nu börjar är inget undantag. På många sätt kan den tvärt om kanske visa sig bli svårare än vanligt. Den följer på en uppgörelse som slöts i spåren den stora krisen. Facken och arbetsgivarna är inte överens. Tjänstemän och arbetare är oeniga och sedan förra veckan finns dessutom en spricka inom LO.

Men framför allt är det ingen, absolut ingen, som verkligen vet vad som kommer att hända i framtiden. Och det är framtiden man förhandlar om.

Löneförhandlingar är viktiga, men det märks inte alltid i journalistiken. Ofta får vi nöja oss med utspel och partsinlagor, utan riktiga förklaringar.

Jag gör inte anspråk på att kunna ändra på den saken med den här bloggen. Men jag hoppas kunna beskriva något av det som händer, och varför det händer.

Som alla som läser Aftonbladets ledarsida vet finns mina sympatier hos löntagarna, och alldeles särskilt hos alla som sliter och jobbar för orimligt låga löner. Men rättvisa är ett svårt begrepp, inte minst när det gäller löneförhandlingar.

Det är det som gör avtalsförhandlingar så spännande.

Ingvar Persson