Ekonomin kommer att stå i centrum när riksdagsåret i eftermiddag inleds med Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration.

Oron för framtiden har på några månader tagit över, och det är klart att det kommer att sätta sin prägel också på löneförhandlingarna. Arbetsgivarnas representanter har de senaste veckorna inte missat ett tillfälle att tala om det armod som ligger framför oss.

Att företagen – som bland andra IF Metall brukar påpeka – faktiskt fortfarande budgeterar goda vinster, och att pengarna så sent som i våras räckte till både stora aktieutdelningar och direktörsbonusar, spelar tydligen ingen roll.

Det är framför allt ett argument som brukar återkomma när löntagarna ska hålla tillbaka sina krav. Arbetslösheten. Löneökningar tvingar företagen att göra sig av med folk, och utgör en spärr för nyanställningar, brukar det heta. Och i ett läge där Arbetsförmedlingen spår fler arbetslösa kan det låta bestickande.

Problemet är att det inte är hela sanningen.

I en rapport som presenteras i dag hävdar Facken inom industrin att lönerna verkligen är en av de faktorer som kan skapa arbetslöshet. För höga lönelyft leder till uppsägningar, men det gäller faktiskt också alltför låga lönelyft.

Precis lika viktigt för sysselsättningen är den övergripande ekonomiska politiken, och där tycks Anders Borg ha bestämt sig. När ekonomin skakar gäller det att göra så lite som möjligt.

Finansminister drar in när han borde satsa.

Regeringen tycks inte heller överdrivet intresserad av ansvaret för det tredje nyckelområdet som pekas ut i rapporten, nämligen utbildning.

Om de arbetslösa saknar de kunskaper jobben kräver hjälper varken måttliga löneökningar eller expansiv ekonomisk politik. Det blir inga jobb i alla fall. Och problemet kan bara lösas med utbildning, introduktion och en fungerande förmedling. Allt i huvudsak statens ansvar.

Lönerörelsen kommer att handla mycket om ansvar för jobben och Sverige, men det är knappast parterna på arbetsmarknaden som avgör hur det går med arbetslösheten.

Det avgör den internationella konjunkturen, och den svenska regeringen.

Ingvar Persson