I morgon ska Kommunal – Sveriges största fackförbund – berätta hur de ser på den kommande avtalsrörelsen, och på samordningen inom LO.

Efter konflikterna i LO har förbundets ordförande Annelie Nordström antytt att Kommunal nu skulle vara redo att helt överge idén att låta industrin vara norm i förhandlingarna. De som vet något satsar dock sina pengar på att Kommunal står fast vid LO:s modell med jämställdhetspotter.

Den verkliga frågan är dock, finns det egentligen någonting att samordna sedan industriförbunden hoppat av? Ryms LO:s jämställdhetspotter fortfarande inom ramen för industrins normerande roll?

Eller annorlunda uttryckt, kan Kommunal – eller Handels – ställa krav utifrån LO-plattformen, utan att utlösa en vredesvåg från Svenskt Näringsliv, finansministern, de offentliga arbetsgivarna och – inte minst – det statliga medlingsinstitutet?

Inte om vi ska tro den förre arbetsmarknadsministern Hans Karlsson. När han för ett par veckor sedan hoppade av uppdraget som statlig medlare kunde han se en situation där uppdraget – att värna en lönebildning byggd på utvecklingen i exportindustrin – kommer att tolkas strängt.

Arbetsgivare och statliga medlare kommer att göra allt för att industrins avtal ska blir tak för alla andra. Och ska sanningen fram hör jag fackliga ledare – framför allt utanför LO – som verkar ganska nöjda med den saken.

Då finns inte plats för några jämställdhetspotter.

Det har varit bra för svensk arbetsmarknad att det funnits en respekterad lönenorm, och bra för svensk ekonomi att exportindustrin har fått sätta denna norm.

Men – och det är ett viktigt men – industrinormen är faktiskt ingen naturlag. Den är en politisk – och facklig – överenskommelse. Och om den tolkas på ett sätt som inte lämnar något rum för rättmätiga krav som jämställdhet kommer den inte att respekteras.

Då hjälper det inte om arbetsgivarna, fackliga företrädare från industrin eller politiker höjer rösten. Och inte om de statliga medlarna gör allt för att trycka tillbaka missnöjet.

En norm som inte är rättvis kommer att utmanas. Det kommer att bli stökigt, och sannolikt dåligt. Inte minst för de felavlönade kvinnorna.

Det är ett tungt ansvar och ett misslyckande. I alla fall för de fackliga ledare som skulle skapa enighet.

Ingvar Persson