IF Metalls Stefan Löfven känner sig missförstådd.

– Vi är störda av bilden av att vi skulle vara något slags mansgrisar – jägarna och så, säger han och spänner ögon i mig.

Tillsammans med GS-facket och Livs sa IF Metall för den dryg vecka sedan nej till att delta i LO-samordningen, och skälet var den jämställdhetspott de andra förbunden ville ha. I dag bekräftade förbundets avtalsråd det beslutet. Bara någon enstaka av de 170 ombuden talade för att IF Metall skulle ansluta sig till LO:s plattform.

Den senaste veckan har Löfven fått symbolisera motståndet mot högre löner för felavlönade kvinnor.

Aftonbladets ledare i måndags – där IF Metall jämfördes med filmen Jägarna – är bara ett exempel. Stämningen runt styrelsebordet på LO-borgen har knappast varit mer förstående. Kommunals Annelie Nordström är ”jättebesviken och jättearg” på industrifacken, och hotar nu att helt strunta i industrins löner när Kommunal så småningom ska lägga fast sina krav.

Stefan Löfven tycker alltså att bilden är orättvis.

– Vi jobbar konsekvent med jämställdhet.

Det kan kanske diskuteras, men jag kan på sätt och vis ändå förstå Löfvens frustration. Inte därför att IF Metall skulle vara någon spjutspets i kampen för jämställdhet, och inte för att IF Metall faktiskt representerar många, många lågavlönade och kanske felavlönade kvinnor.

Om Löfven har anledning att känna sig missförstådd beror det inte heller på att de andra LO-förbunden i bland har svårt att ringa in precis vilka som egentligen är felavlönade.

Det viktigaste skälet för Stefan Löfven att känna sig orättvist behandlade är att det nog inte i första hand är LO-förbunden inom industrin som bromsar jämställdheten.

Precis samma mönster av strukturella orättvisor som finns mellan manligt och kvinnligt dominerade branscher på LO-sidan finns också hos tjänstemännen. Där finns dessutom i ännu mer av individuella orättvisor, där kvinnor till exempel stoppas i sina karriärer därför att de förväntas ta ansvar för hemmet.

Ändå kom Unionens Cecilia Fahlberg undan med några allmänna kommentarer om lönekartläggningar när Facken inom industrin i förra veckan presenterade sin avtalsplattform.

Jämfört med LO – som trots allt haft något slags ambitioner de senaste avtalsrörelserna – är tjänstemännens ointresse för att faktiskt jämna ut villkoren på arbetsmarknaden påfallande.

På den andra sidan förhandlingsbordet är inställningen än tydligare. Svenskt Näringslivs Christer Ågren kallar LO:s krav på låglönepotter för ett samhällsproblem, Almegas Jonas Milton tycker att det gammalt att tala om att grupper – till exempel kvinnor – skulle vara felavlönade. Och Anders Weihe på Teknikföretagen anser inte att jämställdhetspotter kan förenas med industrins roll som norm för lönebildningen.

Direktörerna har dessutom påpekat att Kommuner och Landsting i princip inte får skriva avtal som strider mot industrinormen.

Men det är som sagt om IF Metall rubrikerna handlar. Det går att förstå om Stefan Löfven tycker att det är en smula orättvist.

Å andra sidan är det en mycket liten orättvisa. I alla fall i jämförelse med den som drabbar alla de kvinnor som tvingas arbeta för lägre lön, just därför att de arbetar i branscher som domineras av kvinnor.

Och det är just dessa som i längden kommer att få betala om den fackliga samordningen bryter samman. Det lägger ett visst ansvar på den som ska företräda sina medlemmar.

Det gäller också Stefan Löfven.

Ingvar Persson