Den som följt rapporteringen från avtalsrörelsen – också i denna blogg – skulle nästan kunna få för sig att det handlar om en förhandling mellan olika LO-förbund. Så är det naturligtvis inte.

LO-samordningens sammanbrott kommer att påverka förutsättningarna för förhandlingarna, men i grunden handlar det precis som vanligt om arbetsgivare och anställda, och om deras skilda intressen.

Just i dag går sju direktörer till storms mot låglönesatsningar och krav på högsta lägstalöner på Aftonbladet debatt. Låglönesatsningar svarar på ett problem som inte finns, enligt artikelförfattarna.

Vi känner igen argumenten – inte minst från borgerliga politiker. Löneklyftorna i Sverige är mindre än i många andra länder. Rimliga lägstalöner gör att människor med låg utbildning eller en sjukdomshistoria inte får chansen, och stänger dessutom ut ungdomar från arbetsmarknaden.

Dessutom, får vi veta, gör lönerna för enklare jobb på något sätt att mer kvalificerade arbeten inte växer fram. Det lönar sig inte att utvecklas eller anstränga sig.

Eva Östling Ollén – arbetsgivarchef för hotell- och restaurangbranschen och en av artikelförfattarna – använde i går vid ett seminarium på LO just det som förklaring till den stora personalomsättningen. Ingångslönerna – 14 038 kronor för en 18 åring – gör att pengarna inte räcker för att höja andra löner.

En rimlig invändning kan ju vara att 14 000 kronor före skatt – om det finns en heltid att få – å andra sidan knappast räcker att leva på.

Men det är alltså inte ett problem i den värld Svenskt Näringslivsdirektörerna lever.

För de fackliga organisationerna är saken klar. Vid sidan av det uppenbara kravet på en lön som går att leva på handlar låglönesatsningarna också om att skapa en rimlig löneutveckling för hela gruppen. Erfarenheten säger att alltför låga ingångslöner äter upp löneutrymmet i lokala förhandlingar och gör det svårt för alla att få bättre betalt.

På just den punkten tycks forskningen inte helt övertygad. Till Svenska Dagbladet säger Anders Forslund från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering att ungdomslönernas inverkan på löneutvecklingen nog beror på hur avtalen ser ut.

Forslund konstaterar å andra sidan att forskningen inte heller kan ge några klara belägg för att lägre ungdomslöner skulle leda till färre arbetslösa.

1 – 1 där alltså. I alla fall om vi ska tro forskarna.

Återstår då frågan om rätten till en lön som det går att leva på. Den moraliska frågan. Och på den punkten lär det inte råda något tvivel om att facken har argumenten på sin sida.

För väldigt många finns trots allt problemet med väldigt låga löner.

Ingvar Persson