I verkligheten fanns det bara ett beslut LO-styrelsen kunde fatta när den i går skulle besluta om kraven i årets avtalsrörelse. De elva förbund som accepterat – ett litet frågetecken för Transport – styrelsens förslag kommer att samordna sina förhandlingar, de tre som vill går en annan väg står utanför.

Det är knappast det beslut någon skulle ha önskat, men det blev det enda möjliga.

Följaktligen är det inte så konstigt att LO:s avtalssekreterare Per Bardh valde att tona ner sprickan när han skulle redovisa resultatet. Till LO-tidningen säger han att skillnaden handlar om lönekraven, och speciellt om kvinnopotten. Men den handlar inte om andra krav, som till exempel målet att skapa tryggare anställningar eller bättre försäkringsvillkor.

Bardh kunde, som han gjort tidigare, också lagt till att både LO-plattformen och de krav facken inom industrin räknat fram bygger på samma beräkningar av löneutrymmet.

Det ligger i LO:s intresse att tona ner konflikten.

Ändå undrar jag om inte intervjun i LO-tidningen måste läsas som en signal om att den lönepolitiska regim – parternas frivilliga accepterande av industrins normerande roll – som vi haft det senaste årtiondet är på väg att lösas upp.

Det skulle i så fall inte vara det första tecknet.

Faktum är att redan det nya industriavtalet pekar på en upplösning. Inte för att det talas mindre om industrins roll som löneledare än tidigare, tvärtom. Men därför att parterna i en gemensam logisk kullerbytta tror sig kunna skriva avtal om vad andra ska göra.

I det nya industriavtalet finns tuffa formuleringar om att industrins roll som löneledare ska respekteras, men andras respekt är faktiskt något varken verkstadsdirektörer eller IF-Metallombudsmän kan bestämma över.

Att de ändå – under visst larm – skriver avtal om saken avslöjar kanske ett visst avstånd till verkligheten.

Kommunals Annelie Nordström skrädde inte heller orden när hon meddelade sitt förbunds anslutning till LO-samordningen. Den innebar enligt Nordström slutet för industrinormen.

Som förhandlingstaktik är det lite märkligt. Som jag skrivit tidigare borde det ligga i Kommunals medlemmars intresse att framställa kraven som helt förenliga med dagens principer för lönebildning.

Men som beskrivning av verkligheten har kanske Nordström rätt. Det är kanske så att respekten för en gemensam norm på hela arbetsmarknaden är på väg att tappa greppet.

En av de tankar Per Bardh uttryckte efter gårdagens styrelsemöte skulle kunna tyda på det. Han förklarade nämligen att respekten för industrins avtal nu beror på deras innehåll. Ju högre lönelyft desto större normerande verkan.

Ur ett fackligt perspektiv är det kanske en rimlig utgångspunkt. För en arbetsgivare är det å andra sidan antagligen tvärtom. Då blir det lättare att se ett lägre avtal som norm.

Men framför allt betyder den sortens spekulationer i praktiken att det inte längre går att tala om en fungerande norm på arbetsmarknaden. En sådan norm kan nämligen inte vara villkorad, och det är just villkor Bardh ställer upp.

Å andra sidan kan man naturligtvis säga att han bara uttrycker det självklara. På en arbetsmarknad med fria parter finns det ingen som någonsin kan tvinga på andra sina avtal eller uppgörelser.

Allt annat blir något slags lönepolitik – och det brukar parterna på arbetsmarknaden inte vilja ha.

Ska man vinna respekt måste man nog visa respekt. Och det verkar vara en bristvara – både i förhållandet mellan fackförbund och i arbetsgivarnas syn på de anställdas krav.

Ingvar Persson