Ett av samhällsvetenskapens mest använda tankeexperiment brukar kallas fångarnas dilemma.

I korthet handlar det om en grupp fångar som alla skulle tjäna på att förneka det de är anklagade för, men bara om de absolut kan lita på att också deras medfångar kommer att neka.

Om fångarna är egennyttiga och rationella – utgångspunkten för all ekonomisk teori – skulle de därför alla skvallra på varandra, och få långa straff.

Fångarnas dilemma brukar användas som argument mot föreställningen om marknadens effektivitet.

Själv kommer jag att tänka på den svenska avtalsrörelsen.

De flesta anser nog att en huggsexa där alla försöker få ut så mycket som möjligt skulle vara skadlig. För tillväxten, för arbetslösheten och penningvärdet. Men framför allt för enskilda löntagare och samhällsklimatet i Sverige.

Den som strävar efter jämlikhet har inte mycket att vänta sig av en lönerörelse där var och en ser om sitt eget hus.

Ändå är det precis så det blir utan riktigt stark tillit, i vart fall mellan de olika fackliga organisationerna. Grunden för den tilliten har de senaste åren funnits i LO:s samordnade roll.

I år har den försvunnit. Det var precis det LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin tvingades berätta när hon den 9 september redovisade LO-styrelsens förslag till lönekrav.

I praktiken stod det redan då klart att tre förbund skulle ställa sig utanför på grund av kravet om en jämställdhetspott.

Resultatet lät inte heller vänta på sig. Kommunal antydde genast att de inte längre kände sig bundna av industrinormen. I Ekot stämmer nu Handels och Hotell- och Restaurang in.

Avtalsrörelsen kommer att sakna fungerande riktmärken, och det är svårt att tro att det kommer att bli lågavlönade kvinnor som vinner på det.

Precis som i fångarnas dilemma inser nog alla att det skulle vara bäst att hålla samman, men tilliten räcker inte.

Det är, hur man än ser på saken, ett fackligt misslyckande av smått historiska mått.

Ingvar Persson