Jag har tillbringat den senaste veckan i skogen, på älgjakt. Frostiga mossar, strålande sol och det slags tystnad som gör att en flock blåmesar kan upplevas som en larmande hop. Däremot inga älgar, i alla fall inga levande. Andra i laget hade större jaktlycka.

Det är min frånvaro som gjort att lönebloggen varit tyst den senaste veckan, för visst har det hänt saker. Alla har inte varit på älgjakt. Till exempel inte Medlingsinstitutets chef Claes Stråth.

Med sikte på det förestående Folkpartimötet och idén att sänka ungdomars löner förklarade han i torsdags för ekoredaktionen att det är olämpligt när politiker lägger sig i lönebildningen.

Chefsmedlaren har sagt samma sak tidigare, till exempel till Dagens Arena, men att en myndighetschef så tydligt sågar ett politiskt förslag är lite ovanligt. Det är trots allt politiker som ger ämbetsmännen deras uppdrag, inte tvärt om.

Stråths arbetsbeskrivning är dock lite speciellt. Han och medlingsinstitutet ska värna den svenska arbetsmarknadsmodellen, alltså se till att politiker håller sig borta från lönebildningen. När liberalerna ropar på sänkta löner är det på sätt och vis Stråths jobb att säga i från.

Ändå är det nog inte bara principer som får generaldirektören att ta bladet från munnen och döma ut Folkpartiets klåfingrighet. Att politiker har åsikter om lönerna tillhör trots allt inte ovanligheterna. Centern har tyckt precis som Folkpartiet så länge att alla vant sig. Pengar till högre kvinnolöner tillhör rekvisitan i alla förslag från Vänsterpartiet, och i förra veckan tillsatte till och med regeringen en ”delegation för jämställdhet i arbetslivet” med uppdrag att minska lönegapet mellan kvinnor och män.

Det kan tolkas som politisk inblandning i parternas ansvar. Ändå fick det varken Medlingsinstitutet eller arbetsmarknadens parter att gå i taket. Men det gjorde alltså förslaget till Folkpartiets landsmöte.

Och förklaringen är enkel. Folkpartiets käcka paroller kommer att bli ett besvärligt slagträ i den pågående avtalsrörelsen. Arbetsgivarna – som tänker sig att använda sänkta ungdomslöner som bräckjärn för att öka inkomstklyftorna – kommer att vifta med Björklunds idéer. Och facken, som anser att sänkta ingångslöner pressar ner lönerna för alla, kommer att hålla ihop.

Och resultatet?

Ja, det lär lyckligtvis inte bli att Björklund och hans liberala kompisar får sätta lönerna. Men det kommer att göra förhandlingarna svårare, och det betyder mer arbete för Claes Stråth och hans medlare.

Så något har Folkpartisterna trots allt gjort för att öka sysselsättningen.

Ingvar Persson