I dagens Aftonbladet skriver Annika Elias från fackförbundet Ledarna att årets avtalsrörelse borde bli de sista i sitt slag. Tanken är något dunkel.

Tydligen tänker sig Elias att de fackliga organisationerna ska ge upp ambitionen att förhandla om kronor och ören, och i stället erbjuda sina medlemmar stöd i individuella uppgörelser med chefen – i många fall en av Elias medlemmar.

Det är för övrigt en modell som Ledarna redan tillämpar, och ska vi döma av dagens debattartikel är den inte utan problem. Elias konstaterar i alla fall att individuella löner ofta inte betyder att känslan av inflytande ökar.

I allmänhet brukar fackliga organisationer med den sortens avtal skylla på att arbetsgivarna inte förstår. Kanske är det riktigt. En annan förklaring skulle annars kunna vara att arbetsgivare sällan vill betala mer lön än de måste.

Individuella och lokala löner är dessutom ett utmärkt och mycket kraftfullt sätt att stärka chefens grepp över en arbetsplats. Man säger ogärna emot den som avgör vad man ska få betalt.

Det kanske Elias inte har något emot.

Trots alla problem vill Annika Elias nu avskaffa hela ordningen med centrala branschavtal om löneökningar till förmån för modellen. Det känns lite djärvt.

Sanningen är naturligtvis att olika löntagargrupper väljer olika strategier.

För vissa – som Ledarna – kan det kanske vara rationellt att lita till de enskilda medlemmarnas förhandlingsstyrka.

För andra – den absoluta majoriteten på arbetsmarknaden – är det viktigt att avtalen garanterar nivåer och kanske till och med ett individuellt utfall.

För även om förhandlingsspelet kan vara svårt att förstå är det ingen som har svårt att begripa resultatet på lönebeskedet.

Ingvar Persson