När statsminister Reinfeldt i förra veckan använde direktörsklubben Svenskt Näringsliv som exempel på ett särintresse viste harmen inga gränser. Från Östermalm kallade Urban Bäckström – en gång moderat statssekreterare – Reinfeldts analys för okunnig och häpnadsväckande.

”Han själv företräder ett särintresse vars snäva uppgift är att vinna nästa val”, skrev Bäckström.

Ord och inga visor, och det är klart att det ligger nära till hands med att jämföra med den gången Göran Persson kallade LO för ett särintresse. Då tog det också hus i helvete.

Reinfeldt räknar för övrigt också facket till särintressena. Men faktum är att det inte är någon bra beskrivning av svenska fackföreningsrörelsen. Och det ska Bäckström nog vara glad för.

Trots allt tal om sviktande medlemsrekrytering organiserar fackförbunden i LO, TCO och Saco tillsammans just under 3 miljoner löntagare. De representerar ett tvärsnitt av arbetsmarknaden, från avdelningschefen till det vikarierande affärsbiträdet.

Svenskt Näringsliv, med sina 60 000 medlemsföretag, är något annat.

Men alla har ett intresse gemensamt. Att villkoren för företagen – om också inte företagarna – är så bra att det skapar jobb och tillväxt i Sverige.

Fackförbund som organiserar en absolut majoritet av de anställda måste ta hänsyn till det. Fackliga organisationer på marginalen kan kosta på sig att strunta i sådana resonemang.

Det märks när det blir tal om avtalsrörelse. Naturligtvis skulle svenska fack kunna använda konfliktvapnet oftare. På kort sikt skulle det antagligen till och med löna sig. Men på lång sikt – och för alla medlemmar – skulle det bli dyrt.

Bäckström skulle kanske ägna mindre tid åt att uppröras över att han och hans direktörer beskrivs som ett särintresse, och mer tid åt att värna det faktum att han tillåts förhandla med en motpart som faktiskt representerar ett slags allmänintresse.

Ingvar Persson