Jag har tillbringat den senaste veckan i skogen, på älgjakt. Frostiga mossar, strålande sol och det slags tystnad som gör att en flock blåmesar kan upplevas som en larmande hop. Däremot inga älgar, i alla fall inga levande. Andra i laget hade större jaktlycka.

Det är min frånvaro som gjort att lönebloggen varit tyst den senaste veckan, för visst har det hänt saker. Alla har inte varit på älgjakt. Till exempel inte Medlingsinstitutets chef Claes Stråth.

Med sikte på det förestående Folkpartimötet och idén att sänka ungdomars löner förklarade han i torsdags för ekoredaktionen att det är olämpligt när politiker lägger sig i lönebildningen.

Chefsmedlaren har sagt samma sak tidigare, till exempel till Dagens Arena, men att en myndighetschef så tydligt sågar ett politiskt förslag är lite ovanligt. Det är trots allt politiker som ger ämbetsmännen deras uppdrag, inte tvärt om.

Stråths arbetsbeskrivning är dock lite speciellt. Han och medlingsinstitutet ska värna den svenska arbetsmarknadsmodellen, alltså se till att politiker håller sig borta från lönebildningen. När liberalerna ropar på sänkta löner är det på sätt och vis Stråths jobb att säga i från.

Ändå är det nog inte bara principer som får generaldirektören att ta bladet från munnen och döma ut Folkpartiets klåfingrighet. Att politiker har åsikter om lönerna tillhör trots allt inte ovanligheterna. Centern har tyckt precis som Folkpartiet så länge att alla vant sig. Pengar till högre kvinnolöner tillhör rekvisitan i alla förslag från Vänsterpartiet, och i förra veckan tillsatte till och med regeringen en ”delegation för jämställdhet i arbetslivet” med uppdrag att minska lönegapet mellan kvinnor och män.

Det kan tolkas som politisk inblandning i parternas ansvar. Ändå fick det varken Medlingsinstitutet eller arbetsmarknadens parter att gå i taket. Men det gjorde alltså förslaget till Folkpartiets landsmöte.

Och förklaringen är enkel. Folkpartiets käcka paroller kommer att bli ett besvärligt slagträ i den pågående avtalsrörelsen. Arbetsgivarna – som tänker sig att använda sänkta ungdomslöner som bräckjärn för att öka inkomstklyftorna – kommer att vifta med Björklunds idéer. Och facken, som anser att sänkta ingångslöner pressar ner lönerna för alla, kommer att hålla ihop.

Och resultatet?

Ja, det lär lyckligtvis inte bli att Björklund och hans liberala kompisar får sätta lönerna. Men det kommer att göra förhandlingarna svårare, och det betyder mer arbete för Claes Stråth och hans medlare.

Så något har Folkpartisterna trots allt gjort för att öka sysselsättningen.

Ingvar Persson

Den internationella valutafonden vill att grekiska kollektivavtal rivs upp. Fondens experter tycker att lönerna är för höga, och tänker sig att en lagom reduktion skulle stärka konkurrenskraften.

Premiärminister Papandreou lär vara rasande, och med all rätt.

I den grekiska krisens spår har det både i EU och eurogruppen cirkulerat förslag som skulle centralisera makten över lönebildningen, ett led i den allmänna disciplin och återhållsamhet som just nu tycks vara receptet för alla. Och syftet har förstås aldrig varit att stärka löntagarnas ställning.

EU-övervakning av kollektivavtalen skulle vara förödande – inte minst för den nordiska arbetsmarknadsmodellen.

De mest utmanande förslagen är nu borta ur förslagen till ekonomiska regler och pakter. Men det spelar förstås ingen roll för experterna från internationella valutafonden.

Kanske finns det två slutsatser att dra. För det första gäller det att se upp när finansminister och internationella experter börjar prata om kollektivavtal och löner. Det brukar leda till tråkigheter.

För det andra måste vi till varje pris undvika att hamna i klorna på spekulanter och internationella bankirer. En devalvering må vara mindre utmanande än statliga ingrepp i lönepolitiken, men i praktiken brukar det få samma effekt.

Ingvar Persson

Trots allt finns det faktiskt saker LO-förbunden är eniga om, också i dessa tider. En sådan sak är att villkoren för de tillfälligt anställda måste förbättras.

I dag har var sjunde anställd på svensk arbetsmarknad en tillfällig – och oftast otrygg – anställning. Det visar en rapport som LO presenterade i dag. Siffran stack i väg efter krisens 1990-tal och har sedan legat kvar på den nivån.

Otryggheten är inte speciellt jämt fördelad. Ungdomar har mindre trygghet än äldre. I den yngsta åldersgruppen, under 25, är en majoritet tillfälligt anställda. I åldersgruppen över, mellan 25 och 30 år, har var fjärde ett tillfälligt jobb.

Det är en ålder när många har ansvar för hem och familj.

– Ibland låter det som lönen för unga skulle vara något slags förhöjd veckopeng, sa Wanja Lundby Wedin när rapporten diskuterades.

Kvinnor har mindre trygghet än män. Bland kvinnorna i LO-yrken har 23 procent tillfälliga jobb, och det handlar långt i från bara om ungdomar. I Kommunal, som ensamt har mer än 100 000 tillfälligt anställda inom sitt avtalsområde, är den genomsnittliga inhopparen en kvinna på 36 år.

Då är lösningen knappast att flytta hem till föräldrarna.

Det har skrivits spaltmeter om otrygghetens pris i vardagen. Svårigheter att få lån och bostad, osäkerheten som står i vägen för familjebildning och framtidsplaner.

Men frågan är om inte en lika viktig fråga handlar om makt. För den som riskerar att förlora jobbet när vikariatet går ut, och som inte kan veta om telefonen kommer att ringa nästa gång det fattas personal, sticker knappast upp.

Det är inte hon eller han som går i spetsen för att förbättra arbetsvillkoren, eller som står först i kön för att gå med i facket. Och inte i a-kassan heller, i alla fall när villkoren blivit så hårda att många inte kan kvalificera sig.

Det är knappast någon tillfällighet att andelen tillfälligt anställda bland de oorganiserade är högre än i alla andra grupper.

Fackföreningsrörelsen har goda skäl att driva kravet om tryggare anställningsformer. För löntagarnas skull, men också i rent egenintresse.

Ingvar Persson

I går skrev jag om Kommunals krav på Medlingsinstitutet. Förbundet vill att myndigheten ska engagera sig hårdare för jämställdheten, något chefsmedlaren Claes Stråth tycker öppnar för en statlig lönepolitik.

I dag låter Cecilia Axelsson de inblandade att utveckla sina argument i Svenska Dagbladet. Det är intressant läsning om en av grundstenarna på arbetsmarknaden.

Ingvar Persson

Efter sprickan i LO gör nu fackförbundet Kommunal handling av de senaste veckornas hårda ord. I ett brev till Medlingsinstitutet kräver förbundet att myndigheten ska ta ett större ansvar för jämställdheten på den svenska arbetsmarknaden.

Enligt Kommunals uppfattning är det redan i dag en uppgift som ryms inom ramen för de statliga medlarnas uppdrag, men att den har försummats.

– Man måste nu sluta leka struts, säger Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund till TT.

Medlingsinstitutets chef Claes Stråth har – inte så överraskande – en annan uppfattning.

Redan när Kommunal lanserade sin idé förklarade han i Svenska Dagbladet att ”uppdraget är att utgå från den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll”.

Det är ämbetsmannasvenska för att låta industrilönerna styra löneutvecklingen på andra håll. En uppgift dock somliga, inte minst bland industrins arbetsgivare, anser att Medlingsinstitutet tagit för lätt när det till exempel accepterat att låglöneförbund räknat om industrins löneökningar i kronor.

Nu är Stråth rädd att Kommunals krav leder till en större statlig inblandning i avtalsrörelsen, något både fack och arbetsgivare parter brukar sky som pesten.

– Det är lite överraskande, säger Stråth försiktigt till TT.

En sak är i alla fall klar. När avtalen så småningom är undertecknade lär det vara dags att fundera på hur de svenska avtalsförhandlingarna egentligen fungerar, och om det går att tala om en modell för lönebildning när samordningen inom LO havererat?

Ingvar Persson

I verkligheten fanns det bara ett beslut LO-styrelsen kunde fatta när den i går skulle besluta om kraven i årets avtalsrörelse. De elva förbund som accepterat – ett litet frågetecken för Transport – styrelsens förslag kommer att samordna sina förhandlingar, de tre som vill går en annan väg står utanför.

Det är knappast det beslut någon skulle ha önskat, men det blev det enda möjliga.

Följaktligen är det inte så konstigt att LO:s avtalssekreterare Per Bardh valde att tona ner sprickan när han skulle redovisa resultatet. Till LO-tidningen säger han att skillnaden handlar om lönekraven, och speciellt om kvinnopotten. Men den handlar inte om andra krav, som till exempel målet att skapa tryggare anställningar eller bättre försäkringsvillkor.

Bardh kunde, som han gjort tidigare, också lagt till att både LO-plattformen och de krav facken inom industrin räknat fram bygger på samma beräkningar av löneutrymmet.

Det ligger i LO:s intresse att tona ner konflikten.

Ändå undrar jag om inte intervjun i LO-tidningen måste läsas som en signal om att den lönepolitiska regim – parternas frivilliga accepterande av industrins normerande roll – som vi haft det senaste årtiondet är på väg att lösas upp.

Det skulle i så fall inte vara det första tecknet.

Faktum är att redan det nya industriavtalet pekar på en upplösning. Inte för att det talas mindre om industrins roll som löneledare än tidigare, tvärtom. Men därför att parterna i en gemensam logisk kullerbytta tror sig kunna skriva avtal om vad andra ska göra.

I det nya industriavtalet finns tuffa formuleringar om att industrins roll som löneledare ska respekteras, men andras respekt är faktiskt något varken verkstadsdirektörer eller IF-Metallombudsmän kan bestämma över.

Att de ändå – under visst larm – skriver avtal om saken avslöjar kanske ett visst avstånd till verkligheten.

Kommunals Annelie Nordström skrädde inte heller orden när hon meddelade sitt förbunds anslutning till LO-samordningen. Den innebar enligt Nordström slutet för industrinormen.

Som förhandlingstaktik är det lite märkligt. Som jag skrivit tidigare borde det ligga i Kommunals medlemmars intresse att framställa kraven som helt förenliga med dagens principer för lönebildning.

Men som beskrivning av verkligheten har kanske Nordström rätt. Det är kanske så att respekten för en gemensam norm på hela arbetsmarknaden är på väg att tappa greppet.

En av de tankar Per Bardh uttryckte efter gårdagens styrelsemöte skulle kunna tyda på det. Han förklarade nämligen att respekten för industrins avtal nu beror på deras innehåll. Ju högre lönelyft desto större normerande verkan.

Ur ett fackligt perspektiv är det kanske en rimlig utgångspunkt. För en arbetsgivare är det å andra sidan antagligen tvärtom. Då blir det lättare att se ett lägre avtal som norm.

Men framför allt betyder den sortens spekulationer i praktiken att det inte längre går att tala om en fungerande norm på arbetsmarknaden. En sådan norm kan nämligen inte vara villkorad, och det är just villkor Bardh ställer upp.

Å andra sidan kan man naturligtvis säga att han bara uttrycker det självklara. På en arbetsmarknad med fria parter finns det ingen som någonsin kan tvinga på andra sina avtal eller uppgörelser.

Allt annat blir något slags lönepolitik – och det brukar parterna på arbetsmarknaden inte vilja ha.

Ska man vinna respekt måste man nog visa respekt. Och det verkar vara en bristvara – både i förhållandet mellan fackförbund och i arbetsgivarnas syn på de anställdas krav.

Ingvar Persson