Klockspelet i Hedvig Eleonora kyrka hade precis förkunnat att klockan slagit sex när fem sammanbitna fackliga ledare tågade ner för trappan i Svenskt Näringslivs hus på Storgatan. De kom från mötet med medlarna, och även om vi inte vetat det hade minerna nog avslöjat vad de svarat på slutbudet.

Det blev nej.

– Budet innehåller för låga löneökningar, deklarerade PO Sjöö frän GS facket.

Precis samma sak upprepades sedan av Stefan Löfven fråm IF Metall, Cecilia Fahlberg från Unionen, Hans-Olof Nilsson från Livs och Ulf Bengtsson från Sveriges Ingenjörer.

– Krisen ska inte utnyttjas för att hålla nere våra medlemmars löner, sa Cecilia Fahlberg.

Att facken sa nej kan knappast ha överraskat någon.

Stefan Löfven svarar på frågor

Det gjorde det däremot kanske att arbetsgivarna tidigare sagt ja.

Från det hållet har det nämligen inte funnits mycket att hämta hittills. Så sent som i förra veckan började arbetsgivarnas förhandlare alls nämna siffror, och de siffrorna var så låga att de knappast kunde betraktas som ett bud.

Dagens ja till medlarbudet är på sätt och vis det första verkliga tecknet på förhandlingsvilja. Och det är illavarslande.

– Det liknar avtalsrörelsen 1995, sa en förhandlare som varit med länge till mig efter presskonferensen.

Det var innan industriavtalet, och jämförelsen borde oroa. Avtalet 1995 kunde nämligen skrivas på först efter en övertidsblockad.

Dit är det ännu långt. Nu blir det nya samtal under medlarnas ledning.

Men klockan tickar, och om några timmar upphör fredsplikten.

Ingvar Persson

I dag fick parterna i industriförhandlingarna till sist en slutlig hemställan från medlarna. Enligt LO-tidningen och Dagens Arbete innebär budet en löneökning på 2,6 procent under 13 månader. På årsbasis motsvarar det 2,4 procents löneökning.

LO-tidningen skriver också att det är ett rent lönebud. Andra frågor där fack och arbetsgivare varit eniga om lämnas alltså därhän.

Parterna ska lämna sitt svar i morgon. Det är ärligt talat svårt att se hur någon ska kunna säga ja.

Arbetsgivarna, som faktiskt svarade nej senast, får nu ett kortare avtal med marginellt högre löneökningar. Ändå är det inte direktörerna som har de största problemen.

Det har i stället de fackliga ledarna. Med ett utgångsbud på 3,7 procent för ett-årsavtal ligger medlarbudet provocerande lågt. Det motsvarar inte de förväntningar medlemmarna har efter en mager avtalsperiod och rekordvinster i delar av industrin.

Alla avtal som ger under 3 procent kommer att väcka ett ramaskri ute på industriarbetsplatserna.

Men problemen stannar inte där, i vart fall inte för Löfven, Sjöö och Nilsson i de LO-förbund som just nu ingår i industriavtalets förhandlingar.

LO:s industriförbund måste dessutom övertyga de övriga förbunden om att deras avtal är tillräckligt bra för att tjäna som norm – eller märke – för den övriga arbetsmarknaden.

”Respekteras” är det uttryck LO:s avtalssekreterare Per Bardh brukar använda.

Låt mig säga det direkt, ett avtal med en löneökningstakt på 2,4 procent kommer inte att ”respekteras” av Kommunal eller Handels. Och det kommer definitivt inte att fungera som märke för byggnadsarbetarna eller personalen på järnvägen.

Då spelar det ingen roll alls vilka formuleringar arbetsgivarna lyckats få in i det nya industriavtalet, eller hur många debattartiklar direktörer och fackliga ledare skriver tillsammans. Om industrin enas om ett sådant avtal är det nog ingen som vet vilka krafter som släpps lösa på svensk arbetsmarknad. Men en sak vet vi.

Det kommer inte att bli vackert.

Ingvar Persson

Det är lite roligt att se hur svårt arbetsmarknadens parter har när de ska tala om makt.

I förra veckan avfärdade Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe tanken att rätten att beordra övertid skulle handla om makt. Enligt arbetsgivarchefen handlade arbetsgivarnas vilja att bestämma bara om ”konkurrensförmåga”.

Men det är inte bara direktörerna som kan ha svårt med det där med makten.

LO:s Per Bardh tog liksom sats innan han i dag medgav att anställningsskyddet och turordningsreglerna faktiskt också är en fråga om makt. Bardh höll presskonferens för att bland annat berätta om den avsiktsförklaring LO och Svenskt Näringsliv just träffat om starta samtal om hur den svenska ekonomin ska bli mer omställningsbar.

Ibland är det många krokar och krumbukter när arbetsmarknadens parter ska komma överens.

För LO:s del handlar samtalen om mer kompetensutveckling, bättre rehabilitering och sådana saker. För direktörerna handlar det, precis som alltid, om att få bort turordningsreglerna.

– Det är klart att det är en fråga om maktbalans mellan arbetsgivaren och det lokala facket, sa Bardh. Kan den ordnas utan regeln sist in först ut skulle det nog gå att komma överens.

Så långt följer avsiktsförklaringen resultatet av den gemensamma verklighetsbeskrivning som LO och Svenskt Näringsliv kunde presentera i somras.

Det är klart att Bardh har rätt.

I vardagen är anställningstryggheten mindre en fråga om trygghet – vem kan vara trygg på dagens arbetsmarknad – än en försäkring mot godtycke. Utan turordningsregler kan det bli besvärligt att säga emot chefen.

Eller göra sig obekväm bland sina arbetskamrater. Det handlar om makt – mitt i vardagen.

Och det är här jag får ett litet problem med Bardhs sätt att prata maktbalans. För den viktiga balansen på en arbetsplats handlar trots allt inte om arbetsgivare och det lokala facket, utan om individens rätt att slippa rädslan att behandlas godtyckligt.

Kanske ingår det inte i en avtalssekreterares föreställningsvärld, men det förekommer faktiskt att fackliga företrädare bidrar till just det. Jag misstänker att de flesta i sin omgivning har människor som drabbats av orättvisor, med de fackliga ombudens tysta eller uttalade godkännande.

Och det alltså med dagens regler.

Bardh kommer att få kämpa hårt för att få direktörerna att förstå behovet av balans mellan fack och arbetsgivare. Men framför allt måste utgångspunkten vara att skydda individen mot rättslöshet och godtycke.

Det är den riktigt stora maktfrågan.

Ingvar Persson

I morgon har industrins egna medlare – de opartiska ordförandena – lovat komma med ett slutbud. Sedan är det bråttom. Avtalet går nämligen ut på onsdag natt, och innan dess ska parterna inte bara ha svarat utan helst också enats.

Att sluta avtal innan avtalen och fredsplikten löpt ut är nämligen en av hörnstenarna bakom industriavtalet, både det gamla och det nya. Motivet för det är lätta att förstå. Att avtalet löper ut behöver naturligtvis inte betyda konflikt, men det ligger närmare till hands. Och en konflikt är lättare att starta än att avsluta, och resultatet blir sällan vad någon hoppats på.

Alltså vill också de fackliga organisationerna skriva avtal utan att vifta med konfliktvapnet. Men det finns en förutsättning, att motparten förstår de fackliga kraven och erbjuder rimliga villkor. Frågan är om den förutsättningen finns i de förhandlingar som just nu pågår. Arbetsgivarna har i det längsta vägrat att diskutera några löneökningar alls, och medlarna har anpassat sina bud efter de förutsättningarna.

Jag skrev om det där på ledarsidan i fredags.

Det resulterade i ett mycket magert 22-månadersbud från medlarna för snart två veckor sedan. Alla fackliga organisationer sa blankt nej. Men det gjorde också arbetsgivarna.

Det är svårt att tro att medlarna sedan dess skulle ha hittat den magiska formel som löser det problemet. Men det är deras jobb att göra ett försök.

Ingvar Persson

Det är inte det lättaste att begripa sig på avtalsförhandlingarna just nu. Medlarbudet från förra veckan har ratats av alla. Facken tycker att nivån är alldeles för låg, arbetsgivarna att den är för hög.

Jag får veta att man på IF Metall gör bedömningen att ”parterna fortfarande står mycket långt i från varandra”.

Det låter inte som en överdrift.

Det är bara en vecka kvar innan avtalet löper ut, och det är svårt att se att de fackliga organisationerna kan vänta särskilt länge med stridsåtgärderna om inget dramatiskt inträffat innan dess.

Å andra sidan träffade jag häromdagen en förhandlare som trosvisst menade att det kommer att bli ett nytt avtal innan slutet på nästa vecka.

Vem vet?

En sak kan vi dock veta. När förhandlarna nu sitter och väntar på ett nytt bud från medlarna är det inte medlemmarnas avgifter till a-kassan de funderar på. Den saken har nämligen fackförbundet Unionen undersökt.

Det låter kanske självklart. Lönerna ska bestämmas av löneutrymmet och företagens konkurrenskraft. Inte av en politiskt fastställd avgift till a-kassan.

Problemet är bara att det inte är självklart för landets finansminister. Hela grunden för Anders Borgs a-kassepolitik är just att den som arbetar i branscher med arbetslöshet ska betala högre avgifter. I praktiken betyder det högre avgifter för servitriser och industriarbetare, och lägre för ingenjörer och läkare.

Borg hoppas att det ska få de drabbades fack att hålla igen lönekraven. Så borde det nämligen fungera på en perfekt marknad.

Men alltså inte i verkligheten. Det är vad ekonomer som Lars Calmfors har misstänkt, och det är precis det Unionens enkät visar.

Anders Borg skulle kunna hjälpa arbetsmarknadens parter att skapa ansvar, flexibilitet och en fungerande lönebildning. Men inte med en orättvis och obegriplig a-kassa.

Om Borg vill vara till lite nytta borde han göra precis tvärtom. Avskaffa de orättvisa avgifterna, höja taket och se till att många fler kan kvalificera sig för en rimlig ersättning.

Ingvar Persson

Häromveckan fick älgjakten hemma ställas in på söndagen. Övertidsarbete på ABB skulle ha rivit upp alltför stora revor i linjen av passkyttar. Och den söndagen utgjorde inget undantag. Det är många som tvingas jobba över just nu.

Situationen är inte unik för Ludvika. Dagens Arbete kan nu berätta att övertidsarbetet slår ett slags rekord just nu. I det tredje kvartalet jobbade i snitt 46 000 personer mer än sju timmars övertid i veckan. Det är riktigt mycket.

Samtidigt har industrins arbetsgivarorganisationer äntligen levererat ett slags bud i de pågående avtalsförhandlingarna. Det nuvarande avtalet, träffat under finanskrisens hårdaste period, kan möjligen förlängas. Det skulle innebära 3,2 procents lönelyft – på 22 månader.

Det kan inte vara enkelt att få ihop bilden av verkligheten för dem förhandlingarna berör. Å ena sidan beordrad övertid för att företaget ska hinna leverera. Å den andra ett uselt lönebud och beskedet att det inte finns några pengar.

Direktörerna gör det varken lätt för sig själva, för sin fackliga motpart eller för de egna medlarna.

En sak lär de dock bli varse om inte det nya avtalet på något sätt blir färdigt innan det gamla löper ut nästa vecka. De har satt det perfekta vapnet i händerna på de fackliga förhandlarna.

Precis som Harald Gatu skriver i Dagens Arbete slår en övertidsblockad hårt mot de företag som drabbas. Däremot kostar det inte de fackliga organisationerna en krona.

Det borde vara argument nog för direktörerna att börja diskutera lönerna på allvar.

Än går inte avtalsförhandlingarna på övertid, men det närmar sig.

Ingvar Persson

Livs meddelade just att de tackat nej till budet från parternas egna medlare, de opartiska ordförandena. Det är inte det minsta förvånande. Men ett lönebud som skulle ge 3,9 procent på 22 månader hamnar medlarbudet bara en aning över hälften av det fackliga utgångsbudet.

Ett sådant avtal kan ingen facklig förhandlare skriva på. Räkna med att de andra facken kommer att följa Livs exempel under eftermiddagen.

Det sätter åter ljuset på medlarrollen, och den är inte oomstridd. Utanför industriavtalet har det statliga Medlingsinstitutet under hösten fått en hel del kritik, framför allt för att institutets uppdrag gör att de statliga medlarna är bundna av industrins löneökningar. Somliga, inte minst inom LO, anser att det är ett hinder för jämställdheten, och att själva medlandet hamnar i andra hand.

Några band av det slag som binder Medlingsinstitutet har förstås inte industrins egna medlare. Deras uppgift är ju att medla fram ett avtal som kan fungera som utgångspunkt för andra. Det hindrar inte att också de opartiska ordförandena befinner sig i en känslig situation.

I den senaste avtalsrörelsen, för ett och ett halvt år sedan, medverkade medlarna till en uppdelning mellan arbetare och tjänstemän som kastar långa skuggor in i vinterns förhandlingar. Det är bland annat den som gör att det nu bara återstår en och en halv vecka innan avtalen löper ut.

Sedan den senaste lönerörelsen har industriavtalet sagts upp, och ett nytt har tecknats. Men problemen att hitta en gemensam bas för en uppgörelse är uppenbarligen kvar. Industrins arbetsgivare tycks till exempel överhuvudtaget inte ha varit redo att diskutera löner innan medlarna kom in i förhandlingarna.

För ett och ett halvt år sedan ställdes frågor om hur opartiska de opartiska ordförandena egentligen varit.

Efter veckans alldeles för låga bud till de industrianställda lär just de där frågorna komma tillbaka.

Ingvar Persson

I dag fick fack och arbetsgivare inom industrin ett bud att ta ställning till. Det är parternas egna medlare – de opartiska ordförandena – som kommit med ett avtalsförslag. Svaret ska lämnas klockan 13.00 på fredag.

Ännu är det oklart hur heltäckande budet faktiskt är. Framför allt gäller det den stora knäckfrågan, lönerna. Trots att det nu bara återstår två veckor innan avtalen löper ut har den frågan ännu inte diskuterats på allvar.

Enligt facken har arbetsgivarna hittills inte lämnat några konkreta bud i lönefrågan. I stället har man avvaktat och ägnat sig åt att skriva debattartiklar. Det strider om inte annat mot den tradition som funnits i industrins förhandlingar, där målet varit att göra upp utan att behöva använda medlare, eller stridsåtgärder.

I värsta fall ser vi en förhandlingstaktik från arbetsgivarna. Att försena förhandlingarna och vänta in medlare i förhoppningen att på det sättet komma undan så billigt som möjligt.

Det skulle i så fall inte bara utgöra ett hot mot möjligheten att sluta bra och långsiktiga avtal. Det skulle dessutom vara en signal om att vinterns avtalsförhandlingar kan bli riktigt stökiga.

Ingvar Persson

I morgon samlar IF Metall flera av sina avtalsdelegationer. Förhoppningen är att förhandlingarna ska komma igång på allvar, och det är kort om tid. Månadsskiftet ligger trots allt bara två veckor bort.

Jag skriver om lönerörelsen på ledarsidan i dagens Aftonbladet. Textens tes är att det kommer att skada arbetsmoral och samarbetsklimat inom industrin långsiktigt om man skriver ännu ett avtal med låga lönelyft, samtidigt som vinster, bonusar och aktieutdelningar fortsätter att öka.

Till det skulle man kunna lägga ännu en sak. Ett alltför lågt avtal skulle göra det ännu svårare för andra – redan skeptiska – fackliga organisationer att så småningom använda industrins avtal som norm. På den punkten gick det inte att missuppfatta Per Bardh – LO:s avtalssekreterare – när han för någon vecka sedan talade om saken på en träff med journalister.

Arbetsgivarorganisationerna lär däremot inte ha något större utrymme att avvika från industrins avtal, och inte statens representanter från Medlingsinstitutet heller.

En sådan avtalsrörelse kan bli stökig, riktigt stökig.

Ingvar Persson

Det finns tillfällen när jag undrar om makthavare gör sig dumma, eller om de verkligen är så hönsögda som de låter?

Att läsa LO-tidningens intervju med teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe skapar precis den där känslan.

Weihe förnekar nämligen att det skulle handla om makt när arbetsgivarna vill bestämma mer över arbetstid och övertidsarbete – ett centralt krav i avtalsförhandlingarna. Allt företagens chefer vill är att maximera produktivitet och effektivitet, säger Weihe.

Arbetsgivarna är inte intresserade av makten – bara de får bestämma…

Om min arbetsgivare kan stuva om i mitt privatliv och kommendera mig till jobbet antingen det passar eller inte är det en inskränkning i min frihet. Rent praktiskt innebär det begränsningar i mina möjligheter att umgås med vänner och familj, eller i utrymmet att förverkliga mina egna planer.

Jag tvingas anpassa mig ännu mer efter någon annans beslut, inte för att jag väljer det utan därför att jag måste.

Det är precis det makt handlar om, i alla fall när den betraktas underifrån.

Tydligen ser det annorlunda ut från Anders Weihes position.

Det är som diskussionen om anställningstrygghet i repris. Inte heller där brukar arbetsgivarna förstå att maktrelationerna på en arbetsplats förändras om det är chefen som väljer ut vem som får behålla jobbet när någon ska sparkas.

Det är som med ekonomi. Det är aldrig den som är fattig som påstår att hon inte bryr sig om pengar. Och kanske är det trots allt inte så konstigt.

Att förstå maktrelationer och inse vad de gör med människor har aldrig varit något framträdande drag hos de härskande och besuttna.

Ingvar Persson