Det är inte det lättaste att begripa sig på avtalsförhandlingarna just nu. Medlarbudet från förra veckan har ratats av alla. Facken tycker att nivån är alldeles för låg, arbetsgivarna att den är för hög.

Jag får veta att man på IF Metall gör bedömningen att ”parterna fortfarande står mycket långt i från varandra”.

Det låter inte som en överdrift.

Det är bara en vecka kvar innan avtalet löper ut, och det är svårt att se att de fackliga organisationerna kan vänta särskilt länge med stridsåtgärderna om inget dramatiskt inträffat innan dess.

Å andra sidan träffade jag häromdagen en förhandlare som trosvisst menade att det kommer att bli ett nytt avtal innan slutet på nästa vecka.

Vem vet?

En sak kan vi dock veta. När förhandlarna nu sitter och väntar på ett nytt bud från medlarna är det inte medlemmarnas avgifter till a-kassan de funderar på. Den saken har nämligen fackförbundet Unionen undersökt.

Det låter kanske självklart. Lönerna ska bestämmas av löneutrymmet och företagens konkurrenskraft. Inte av en politiskt fastställd avgift till a-kassan.

Problemet är bara att det inte är självklart för landets finansminister. Hela grunden för Anders Borgs a-kassepolitik är just att den som arbetar i branscher med arbetslöshet ska betala högre avgifter. I praktiken betyder det högre avgifter för servitriser och industriarbetare, och lägre för ingenjörer och läkare.

Borg hoppas att det ska få de drabbades fack att hålla igen lönekraven. Så borde det nämligen fungera på en perfekt marknad.

Men alltså inte i verkligheten. Det är vad ekonomer som Lars Calmfors har misstänkt, och det är precis det Unionens enkät visar.

Anders Borg skulle kunna hjälpa arbetsmarknadens parter att skapa ansvar, flexibilitet och en fungerande lönebildning. Men inte med en orättvis och obegriplig a-kassa.

Om Borg vill vara till lite nytta borde han göra precis tvärtom. Avskaffa de orättvisa avgifterna, höja taket och se till att många fler kan kvalificera sig för en rimlig ersättning.

Ingvar Persson