Det finns tillfällen när jag undrar om makthavare gör sig dumma, eller om de verkligen är så hönsögda som de låter?

Att läsa LO-tidningens intervju med teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe skapar precis den där känslan.

Weihe förnekar nämligen att det skulle handla om makt när arbetsgivarna vill bestämma mer över arbetstid och övertidsarbete – ett centralt krav i avtalsförhandlingarna. Allt företagens chefer vill är att maximera produktivitet och effektivitet, säger Weihe.

Arbetsgivarna är inte intresserade av makten – bara de får bestämma…

Om min arbetsgivare kan stuva om i mitt privatliv och kommendera mig till jobbet antingen det passar eller inte är det en inskränkning i min frihet. Rent praktiskt innebär det begränsningar i mina möjligheter att umgås med vänner och familj, eller i utrymmet att förverkliga mina egna planer.

Jag tvingas anpassa mig ännu mer efter någon annans beslut, inte för att jag väljer det utan därför att jag måste.

Det är precis det makt handlar om, i alla fall när den betraktas underifrån.

Tydligen ser det annorlunda ut från Anders Weihes position.

Det är som diskussionen om anställningstrygghet i repris. Inte heller där brukar arbetsgivarna förstå att maktrelationerna på en arbetsplats förändras om det är chefen som väljer ut vem som får behålla jobbet när någon ska sparkas.

Det är som med ekonomi. Det är aldrig den som är fattig som påstår att hon inte bryr sig om pengar. Och kanske är det trots allt inte så konstigt.

Att förstå maktrelationer och inse vad de gör med människor har aldrig varit något framträdande drag hos de härskande och besuttna.

Ingvar Persson