I dag fick parterna i industriförhandlingarna till sist en slutlig hemställan från medlarna. Enligt LO-tidningen och Dagens Arbete innebär budet en löneökning på 2,6 procent under 13 månader. På årsbasis motsvarar det 2,4 procents löneökning.

LO-tidningen skriver också att det är ett rent lönebud. Andra frågor där fack och arbetsgivare varit eniga om lämnas alltså därhän.

Parterna ska lämna sitt svar i morgon. Det är ärligt talat svårt att se hur någon ska kunna säga ja.

Arbetsgivarna, som faktiskt svarade nej senast, får nu ett kortare avtal med marginellt högre löneökningar. Ändå är det inte direktörerna som har de största problemen.

Det har i stället de fackliga ledarna. Med ett utgångsbud på 3,7 procent för ett-årsavtal ligger medlarbudet provocerande lågt. Det motsvarar inte de förväntningar medlemmarna har efter en mager avtalsperiod och rekordvinster i delar av industrin.

Alla avtal som ger under 3 procent kommer att väcka ett ramaskri ute på industriarbetsplatserna.

Men problemen stannar inte där, i vart fall inte för Löfven, Sjöö och Nilsson i de LO-förbund som just nu ingår i industriavtalets förhandlingar.

LO:s industriförbund måste dessutom övertyga de övriga förbunden om att deras avtal är tillräckligt bra för att tjäna som norm – eller märke – för den övriga arbetsmarknaden.

”Respekteras” är det uttryck LO:s avtalssekreterare Per Bardh brukar använda.

Låt mig säga det direkt, ett avtal med en löneökningstakt på 2,4 procent kommer inte att ”respekteras” av Kommunal eller Handels. Och det kommer definitivt inte att fungera som märke för byggnadsarbetarna eller personalen på järnvägen.

Då spelar det ingen roll alls vilka formuleringar arbetsgivarna lyckats få in i det nya industriavtalet, eller hur många debattartiklar direktörer och fackliga ledare skriver tillsammans. Om industrin enas om ett sådant avtal är det nog ingen som vet vilka krafter som släpps lösa på svensk arbetsmarknad. Men en sak vet vi.

Det kommer inte att bli vackert.

Ingvar Persson