Det finns teman och trender som alltid verkar komma tillbaka. Det gäller modet, och det gäller samhällsdebatten.

Ett exempel skulle kunna vara direktörer som förklarar att de och alla begåvade människor står redo att överge landet om de inte genast befrias från skattepålagor.

Den minnesgode erinrar sig till exempel när Ericsons styrelseordförande Tom Hedelius i en storstilad gest försökte flytta bolagets huvudkontor till London i protest mot värnskatt, kapitalskatt och reavinstbeskattning. Prislappen på det nya kontoret blev över en miljard.

Några år senare flyttades hela verksamheten tillbaka till Telefonplan. En ömklig reträtt.

Nu är det dags igen. I Svenska Dagbladet förklarar arbetsgivarorganisationen Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg att högutbildade svenskar har sina resväskor packade. Och förklaringen är åter igen skatterna.

Det som gör Lindberg särskilt upprörd är beskattningen av utländska experter, eller egentligen att de regler som nu ska gäller för den som tillfälligt kommer hit för ett högavlönat jobb inte gäller alla.

Budgetpropositionen föreslår nämligen att alla utländska experter som tjänar mer än 85 600 kronor i månaden automatiskt ska räknas som experter, och få en lägre skatt.

”Sverige har ett system där det är passet som avgör vilken skatt man ska betala”, skriver Lindberg indignerat.

Och så är det ju. Precis som Lindberg påpekar finns systemet därför att många andra länder har liknande ordningar, och därför att han och hans direktörskompisar har tjatat hål i huvudet på politiker om hur svårt det är att värva utländska toppkrafter till Sverige.

Regeringen gör nu systemet än mer generöst, och utnämner alla arbetskraftsinvandrare med hög lön till experter.

Det borde göra Lindberg nöjd, men det är förstås inte så det fungerar. I stället blir expertskatten ännu ett exempel på hur skattesystemet ”straffar det egna landets begåvningar”, och en anledning att ännu en gång hota med att kompetensen kommer att flytta om inte riksdagen genomför en skattereform.

Armod och elände hotar enligt Almega landet.

Men det har vi som sagt hört förut. Och som exemplet Ericsson visar är det inte alltid så lätt ute i den vida världen, även om skatterna är angenämt låga.

Ingvar Persson

På ledarbloggen skriver jag i dag också om den handbok om yttrandefriheten på jobbet som TCO i dag ger ut. Det är en viktig bok, inte minst i ljuset av de senaste skandalerna inom den privata äldrevården.

Ingvar Persson

Anders Borg tänker plocka fram kaffetermosarna. Det var i alla fall så han själv beskrev planerna på samtal med arbetsmarknadens parter under moderatstämman härom veckan.

Nu har finansministern fått i väg en inbjudan. Tillsammans med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vill han träffa LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv. Anders Borg säger att han hoppas att parterna ska hjälpa regeringen att höja sysselsättningen, inte minst bland unga och långtidsarbetslösa.

Den som vill vara elak skulle kunna säga att det tagit fem år för Borg att inse att hans inskränkningar av trygghetssystemen och skattesänkningar inte klarar uppgiften.

Det skulle dock vara oartigt när nu regeringen till sist insett att den är en del av ett samhälle, och att det kan finnas anledning att lyssna på andras erfarenheter.

Parterna kommer att infinna sig, och de kommer att ha med sig tankar om permitteringssystem, avtal om ungdomsutbildningar och förbättringar av ekonomins omställningsförmåga.

I gengäld väntar de sig att finansministern vill hjälpa till.

Och det är på den punkten det finns anledning till oro. Inte bara därför att Anders Borg snabbt påpekar att han inte har något ”omfattande reformutrymme att ta till”.

Det kunde han ha tänkt på när krogmomsen skulle sänkas.

Det största problemet är ändå att Borg fortfarande redan tror sig sitta inne med svaren.

Ingångslönerna borde inte vara så höga, det har han redan sagt till de offentliga arbetsgivarna. Och anställningsskyddet ska nog trots allt urholkas. På något annat sätt är det svårt att tolka näringsministerns blixtsnabba respons på förra veckans avsiktsförklaring från Svenskt Näringsliv och PTK.

När det sedan gäller ungdomarna tillsatte Hillevi Engström häromdagen en utredare för att skapa en ytterligare en ny anställningsform i lagen. Dessutom har Anders Borg gjort klart att han kan tänka sig uppgörelser utan till exempel LO.

Det låter som en dålig utgångspunkt för samtal. Inte minst i avtalsrörelsens mest avgörande skede.

Å andra sidan; när Sture Nordh häromdagen skulle beskriva 1980-talets kaffemöten på Haga förklarade han:

– Vi lyssnade artigt och drack upp kaffet. Sedan gick vi hem. Och gjorde precis som vi hade tänkt från början.

Den möjligheten finns ju alltid, om finansministerns kaffemöten blir alltför tröttsamma.

Ingvar Persson

I går blev jag för första gången presenterad som ”ledarskribent och bloggare”. Det hände på en konferens som Medlingsinstitutet arrangerade, och ska jag vara ärlig kändes det lite märkligt. Men det är väl lika bra att vänja sig. För dagen är ju parollen i den här branschen ”on-line first”.

Någon riktig bloggare är jag kanske ändå inte. Då borde jag ha rapporterat live från konferensen, i alla fall i det här forumet. Det blev nämligen en riktigt intressant eftermiddag.

Arbetsmarknadsministern bidrog med vänliga ord och en liten nyhet. Medlingsinstitutets chef – Claes Stråth – kommer att få sitt förordande förlängt. Ingen hade förmodligen räknat med motsatsen, men nu är det i alla fall sagt.

Dessutom rapporterade Hillevi Engström stort intresse för den svenska arbetsmarknadsmodellen från Kina, där hon just varit på resa. Visserligen hade kineserna en smula svårt med somliga inslag i modellen – som fria fackföreningar och strejkrätt – men ändå.

Den som vill vara elak skulle kunna säga att det inte låter så förskräckligt annorlunda än när Folkpartiets Carl B Hamilton diskuterar arbetsmarknad. Men det skulle vara lågt.

Eftersom temat för konferensen ytterst var Medlingsinstitutets tioårsjubileum blev det också en hel del diskussion om medling och lönebildningsmodeller. Sådant är viktigt, om inte annat för att påminna om att arbetsmarknaden är en spelplan där reglerna ständigt skrivs om.

Skriften ”Röster om lönebildning och medling” som tagits fram för konferensen innehåller många bidrag som förtjänar en vidare spridning.

Men framför allt blev konferensen i går ett slags temperaturmätare på tillståndet i avtalsrörelsen. Mer aktuellt än så blir det inte. Enligt planerna återstår det precis tre veckor tills parterna inom industrin ska vara färdiga med sina avtal.

Hur det går, och vilken roll de kommer att spela för kommande avtal återstår att se.

Att döma av de inlägg Svenskt Näringslivs Christer Ågren och LO:s Wanja Lundby Wedin höll i går blir det kanske inte alldeles lätt att komma överens.

Men det ska det väl kanske inte heller vara när intressen står mot varandra. Jag hoppas kunna komma tillbaka till den saken.

Klart är i alla fall att medan LO:s Lunby Wedin och – kanske liten försiktigare – den förre TCO chefen Sture Nordh talade om bristande jämställdhet och för stora löneklyftor tyckte Svenskt Näringslivs Christer Ågren precis tvärt om.

På den punkten har i alla fall ingenting förändrats.

Ingvar Persson

När industrins orderböcker plötsligt tömdes i samband med finanskrisen hade svenska företag ingen möjlighet för att tillfälligt snabbt kunna minska arbetskraften. Till skillnad från i 23 av EU:s 27 medlemsländer hade Sverige inget system för tillfälliga permitteringar.

Det har vi fortfarande inte.

Däremot hade Sverige då – och har fortfarande – regler som gör det lätt och billigt för arbetsgivare att säga upp människor. Det var precis vad som hände, och trots att det så småningom tecknades tillfälliga krisavtal försvann 100 000 industrijobb.

Att det innebar en katastrof för många av de anställda som tvingades lämna sina jobb är klart. Men också för företagen och Sverige har bristen på ett fungerande permitteringsinstitut skapat problem.

När konjunkturen vände och orderböckerna fylldes fanns de yrkeskunniga människorna helt enkelt inte kvar. Det gick inte att skruva på den kran som så dramatiskt dragits åt.

Många av våra konkurrentländer – som har motsvarande fabriker – kunde däremot leverera. Där kunde personalen kallas in efter permitteringen.

Nästa gång det blir kris borde Sverige ha ett annat system än uppsägningar för att möta tillfälliga djupdykningar i efterfrågan. Det är den slutsats som en partsgemensam arbetsgrupp inom industrin nu presenterar i en rapport.

Gruppen vill ha en ordning som tillåter utbildning i kristid, och konstaterar att staten kommer att behöva vara med och betala. Rapporten pekar ut de kända problemen – att permitteringar inte får bli ett alternativ till strukturomvandling, och att det inte får fungera som ett sätt att vältra över kostnader på andra – men menar att de kan bemästras.

Inget av detta borde vara kontroversiellt, och till och med en aldrig så försiktig Anders Borg har ju antytt att han kan tänka sig att prata om saken.

Det finns egentligen bara ett problem. Tiden.

För om inte människor ska bli arbetslösa och jobb försvinna från Sverige nästa gång det blir kris kan det vara bråttom, riktigt bråttom.

För alla som nu varslas är det faktiskt redan för sent.

Ingvar Persson

På Ledarbloggen skriver jag idag också om de förhandlingar som PTK och Svenskt Näringsliv planerar om anställningstryggheten.

I upptakten till den senaste avtalsrörelsen pratades det mycket om inhyrning. De fackliga organisationerna – inte minst i industrin – hade sett hur arbetsgivarna skaffade sig svängrum genom att hyra in personal i stället för att anställa människor.

Under industrikrisen 2008 var det många som insåg vart utvecklingen var på väg. Lastbilsbranschen blev ett slags värdemätare. Medan Scania i Södertälje diskret lät sina kontraktsanställda sluta tvingades Volvo i Göteborg till omfattande uppsägningar.

Utifrån såg det ut som krisen var djupare i Göteborg, och många fackliga företrädare såg hur själva anställningsförhållandet var på väg att urholkas.

Precis det där pratade jag med verkstadsklubben på ABB i Ludvika förra vintern. Koncernledningen hade bestämt att minst en femtedel av arbetskraften skulle hyras in, även om det riskerade att drabba produktionen.

– Företaget vill inte ha personal under sina egna vingar, sa Kalle Johansson från verkstadsklubben.

I avtalsrörelsen ville facken få kontroll på utvecklingen. Ska sanningen fram kan man fråga sig hur det lyckats. I vilket fall är den första åtgärd lastbilstillverkarna vidtar för att möta en kommande kris att säga upp kontrakten med inhyrda och tillfälligt anställda. Det finns en krockkudde av tillfälligt anställda som får ta smällen.

Och lastbilstillverkarna är inte ensamma. Bemanningsföretag och konsultbolag har fördubblat sin andel av de industrianställda sedan 2009. I dag utgör de inhyrda tio procent av arbetskraften. Dessutom har antalet korttidsanställda vuxit fortare än antalet fasta jobb.

Om konjunkturen verkligen utvecklas på det dystra sätt som arbetsgivarnas förhandlare brukar spå lär det inte skapa lika stora rubriker som tidigare. Hyreskontrakt sägs upp och tillfälliga anställningar löper ut.

Men människors som blir arbetslösa är precis lika utsatta som tidigare. Frågan om anställningsformer och anställningstrygghet lär komma tillbaka i kommande avtalsrörelser.

Ingvar Persson