I upptakten till den senaste avtalsrörelsen pratades det mycket om inhyrning. De fackliga organisationerna – inte minst i industrin – hade sett hur arbetsgivarna skaffade sig svängrum genom att hyra in personal i stället för att anställa människor.

Under industrikrisen 2008 var det många som insåg vart utvecklingen var på väg. Lastbilsbranschen blev ett slags värdemätare. Medan Scania i Södertälje diskret lät sina kontraktsanställda sluta tvingades Volvo i Göteborg till omfattande uppsägningar.

Utifrån såg det ut som krisen var djupare i Göteborg, och många fackliga företrädare såg hur själva anställningsförhållandet var på väg att urholkas.

Precis det där pratade jag med verkstadsklubben på ABB i Ludvika förra vintern. Koncernledningen hade bestämt att minst en femtedel av arbetskraften skulle hyras in, även om det riskerade att drabba produktionen.

– Företaget vill inte ha personal under sina egna vingar, sa Kalle Johansson från verkstadsklubben.

I avtalsrörelsen ville facken få kontroll på utvecklingen. Ska sanningen fram kan man fråga sig hur det lyckats. I vilket fall är den första åtgärd lastbilstillverkarna vidtar för att möta en kommande kris att säga upp kontrakten med inhyrda och tillfälligt anställda. Det finns en krockkudde av tillfälligt anställda som får ta smällen.

Och lastbilstillverkarna är inte ensamma. Bemanningsföretag och konsultbolag har fördubblat sin andel av de industrianställda sedan 2009. I dag utgör de inhyrda tio procent av arbetskraften. Dessutom har antalet korttidsanställda vuxit fortare än antalet fasta jobb.

Om konjunkturen verkligen utvecklas på det dystra sätt som arbetsgivarnas förhandlare brukar spå lär det inte skapa lika stora rubriker som tidigare. Hyreskontrakt sägs upp och tillfälliga anställningar löper ut.

Men människors som blir arbetslösa är precis lika utsatta som tidigare. Frågan om anställningsformer och anställningstrygghet lär komma tillbaka i kommande avtalsrörelser.

Ingvar Persson