Livs meddelade just att de tackat nej till budet från parternas egna medlare, de opartiska ordförandena. Det är inte det minsta förvånande. Men ett lönebud som skulle ge 3,9 procent på 22 månader hamnar medlarbudet bara en aning över hälften av det fackliga utgångsbudet.

Ett sådant avtal kan ingen facklig förhandlare skriva på. Räkna med att de andra facken kommer att följa Livs exempel under eftermiddagen.

Det sätter åter ljuset på medlarrollen, och den är inte oomstridd. Utanför industriavtalet har det statliga Medlingsinstitutet under hösten fått en hel del kritik, framför allt för att institutets uppdrag gör att de statliga medlarna är bundna av industrins löneökningar. Somliga, inte minst inom LO, anser att det är ett hinder för jämställdheten, och att själva medlandet hamnar i andra hand.

Några band av det slag som binder Medlingsinstitutet har förstås inte industrins egna medlare. Deras uppgift är ju att medla fram ett avtal som kan fungera som utgångspunkt för andra. Det hindrar inte att också de opartiska ordförandena befinner sig i en känslig situation.

I den senaste avtalsrörelsen, för ett och ett halvt år sedan, medverkade medlarna till en uppdelning mellan arbetare och tjänstemän som kastar långa skuggor in i vinterns förhandlingar. Det är bland annat den som gör att det nu bara återstår en och en halv vecka innan avtalen löper ut.

Sedan den senaste lönerörelsen har industriavtalet sagts upp, och ett nytt har tecknats. Men problemen att hitta en gemensam bas för en uppgörelse är uppenbarligen kvar. Industrins arbetsgivare tycks till exempel överhuvudtaget inte ha varit redo att diskutera löner innan medlarna kom in i förhandlingarna.

För ett och ett halvt år sedan ställdes frågor om hur opartiska de opartiska ordförandena egentligen varit.

Efter veckans alldeles för låga bud till de industrianställda lär just de där frågorna komma tillbaka.

Ingvar Persson