I Dagens Nyheter ger sig Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren på en tolkning av läget i avtalsrörelsen. Det är dyster läsning. Industriavtalets anda hotas, liksom svensk konkurrenskraft och reallöneökningarna för hundratusentals industrianställda.

Jag måste erkänna att jag läste med en gäspning. Ungefär så här har det låtit sedan i våras så snart en arbetsgivardirektör fått syn på en mikrofon eller en journalist med anteckningsblocket redor. Ågrens bidrag är möjligen lite märkliga teorier om internfackliga motiv bakom läget i förhandlingarna.

Men det fick mig som sagt inte att höja ögonbrynen. Det är först sedan jag fått fundera en stund som jag inser hur anmärkningsvärt Svenskt Näringslivs inhopp egentligen är.

Ågren är nämligen inte på något sätt part i förhandlingarna, och det brukar Svenskt Näringsliv annars vara noga med att påpeka. Avtalsförhandlingarna genomförs branschvis, och det är företagens branschorganisationer och fackförbunden i LO, TCO och Saco som sluter avtal. Centralorganisationerna kan på sin höjd samordna, och i alla fall när det gäller fackligt samarbete brukar också det reta arbetsgivarna.

Om LO:s Wanja Lundby-Wedin eller Per Bardh hade skrivit en debattartikel där de kommenterade det akuta förhandlingsläget i industriförhandlingarna tror jag inte vi behöver tvivla på vad som hade hänt.

Det hade blivit ett herrans liv, både på arbetsgivare och de egna förbunden.

Christer Ågrens inhopp är minst lika anmärkningsvärt, i synnerhet som förhandlingsläget är mycket känsligt. Ändå får det passera. Och det är lite oroande.

Det skulle nämligen kunna tolkas som om arbetsgivarna just nu är mer intresserade av att fördela skulden än av att nå fram till det avtal som rimligen finns inom räckhåll.

Men möjligheten finns också att Ågren talar i nattmössan, och att de riktiga förhandlarna är för upptagna för att be honom hålla truten.

Ingvar Persson