I Svenska Dagbladet läser att Teknikföretagens vd Åke Svensson har svårt att förstå fackens nej till medlarnas slutbud.

Det har jag, om jag ska vara ärlig, lite svårt att tro på.

Att facken skulle acceptera ett bud som på sin höjd kan sägas ge 65 procent av kraven skulle innebära en historisk nedväxling av förväntningarna. Och det i en tid när de faktiska resultaten, produktiviteten och konkurrenskraften är starka trots hotet om en internationell finanskris.

Naturligtvis måste de fackliga organisationerna säga nej. Något annat skulle medlemmarna inte ha accepterat.

På Svenskt Näringslivs hemsida Svensson dessutom ödesmättat att en konflikt skulle betyda att ”industriavtalet havererar”, med stora risker för svensk lönebildning.

Förhandlingschefen, Anders Weihe, går ännu längre i Dagens Arbete. Weihe säger att han har intrycket att de fackliga organisationerna söker ett ”haveri inom industriavtalet”.

Karska ord får man säga. Det var trots allt Teknikföretagen som efter den senaste avtalsrörelsen valde att säga upp den förhandlingsordning som fungerat sedan 1997. Det var Teknikföretagen som valde att först bara teckna avtal med tjänstemännen 2010, och som därmed la grunden för en del av dagens problem.

Men det är framför allt arbetsgivarna, bland den Teknikföretagen, som  valt att vänta in medlarbudet utan att göra några ansträngningar att finna lösningar. I praktiken kom det första riktiga budet när de i går accepterade medlarnas hemställan.

– Det har inte funnits något tryck, konstaterade en av dem som haft insyn i förhandlingarna efter gårdagens presskonferens.

Den sortens obstruktion strider lika mycket mot grundtanken i industriavtalet som någon konflikt.

Dessutom hotar den industrins ställning som norm för lönebildningen på riktigt. Det är ingen vågad gissning att ett avtal på den nivå medlarna erbjöd hade mötts av hård kritik från andra fackliga organisationer. Och resultatet hade kunnat bli en riktigt stökig lönerörelse under våren.

Det hade verkligen rört till lönebildningen. Industrins mandat att bestämma nivån för andra branscher må vara inskriven i Medlingsinstitutets uppdrag, men den är faktiskt ingen naturlag. Den är inte ens en vanlig mänsklig lag, eftersom alla menar att staten ska hålla sig borta från lönebildningen.

Ju förr direktörerna inser den saken desto större är chanserna att undvika den konflikt absolut ingen vill ha.

I dag har parterna åter träffat medlarna, och samtalen fortsätter. Det finns fortfarande utrymme att förhandla.

Ingvar Persson