Medan journalisterna i går väntade på att de fem ordförandena för facken inom industrin skulle bekräfta det vi redan fått veta av arbetsgivarna – att ett avtal var klart – passade Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe på att tolka läget.

I princip sa han det förväntade. Avtalet blev en smula för dyrt, men alternativet skulle ha varit sämre. Krisen kan betyda att företagen måste skära i kostnaderna, och eftersom kostnaderna nu dessutom ökar riskerar nedskärningarna att bli ännu större.

På något sätt tycker jag att i alla fall det andra ledet i resonemanget – det om kostnaderna – måste vara en direkt idiotförklaring av landets direktörer.

Ska vi tro Weihe skulle det ju innebära att svenska företagsledare går omkring och inväntar krisen innan de försöker skära ner företagens kostnader. Och att företagen sköts efter principen att pengarna i plånboken ska förbrukas lagom till dagens slut.

Min – delvis praktiska erfarenhet – är den motsatta. Kostnadsjakten pågår alltid, och målet är att varje anställd ska vara lönsam. Naturligtvis kan också måttliga lönehöjningar påverka den ekvationen, framför allt om en bransch är utsatt för ett hårt pris- och kostnadstryck. Då blir bättre avlönade anställda plötsligt olönsamma.

Det finns delar av den svenska industrin som har en svår konkurrenssituation. Sannolikt är det därför som till exempel Träindustrin verkar ha haft mycket svårt att svälja gårdagens uppgörelse.

Men den kris Weihe talar om handlar inte i första hand om kostnader. Den handlar om efterfrågan. Skulle den europeiska ekonomin haverera finns det helt enkelt inga kunder kvar som kan köpa lastbilar, generatorer eller järnmalm. Då hjälper det inte hur lite de anställda har betalt, de blir inte lönsamma i alla fall.

Då kommer direktörerna att skicka hem folk från jobbet, oavsett vad de har betalt. Konstigare behöver det faktiskt inte vara.

Ingvar Persson