Vi står inför en avgörande vecka på arbetsmarknaden på mer än ett sätt, och när jag hör en del kollegor är det lockande att ännu en gång förklara varför sänkta lönekrav inte kommer att hålla Sverige utanför krisen eller stoppa uppsägningar i exportindustrin. Men det skulle vara att tala för döva öron.

Den som bestämt sig för att eka budskapet från Svenskt Näringsliv vidare kommer säkert att fortsätta med det. Dessutom finns det som sagt viktigare saker att skriva om.

Parterna i de pågående industriförhandlingarna har nämligen två viktiga frågor att besvara den här veckan.

Den första handlar om ifall de trots allt kan komma fram till ett avtal i den anda av samförstånd som utgjort grunden för lönebildningen i över ett årtionde?

Den andra frågan handlar om ifall de också kan sluta ett avtal som faktiskt vinner respekt också på andra delar av arbetsmarknaden?

Självfallet hänger de samman. Ett avtal som tvingas på en av parterna efter en konflikt har sannolikt inte samma övertygande kraft som ett avtal där båda parter kan känna sig nöjda, om än motvilligt.

Så frågan är alltså, kommer det att bli ett avtal den här veckan?

Det skulle faktiskt inte förvåna mig.

Den riktigt uppmärksamme kunde notera hur IF Metalls Stefan Löfven uttryckte sig i onsdags. Han pratade inte om kraven på utbildningsinsatser eller förbättrad arbetsmiljö. Han konstaterade bara kort att budet innehöll för lite pengar. Att 65 procent av det ursprungliga fackliga kravet inte räckte.

Det tillhör spelets regler att korta avtal enbart behandlar lönen, och medlarna har föreslagit ett kort avtal. Men det betyder också att det borde bli betydligt enklare att diskutera. Det handlar ju bara om en fråga, hur mycket mer måste arbetsgivarna betala för att få fackens påskrift på ett avtal.

Sanningen är förmodligen att det inte behövs så mycket mer. Krisretoriken har effekt, även om ledarna för industrifacken försöker hålla den i från sig.

Så, kommer arbetsgivarna att våga en konflikt och ett sammanbrott i förhandlingsordningen för några tiondelar av en procent?

Jag undrar det.

Sedan återstår den andra frågan, kommer industrins avtal att vinna respekt av andra? Det återstår verkligen att se.

Ingvar Persson