För ekot förklarar Stefan Löfven att IF Metalls medlemmar ”måste veta” att industrins avtal inte blir ett allmänt golv i avtalsrörelsen. Han sa förstås samma sak i går när uppgörelsen presenterades, och det är inte svårt att förstå Löfven.

Hans medlemmar kommer inte att gilla om vårens uppgörelser blir mycket bättre än den han och de andra ledarna för industrins fackförbund nu skrivit på.

Problemet är att ingen kan ”veta” vad resultatet av fria förhandlingar faktiskt blir, i synnerhet inte när förhandlingarna kommer att sträcka sig över nästan ett halvår. Löfvens problem är dessutom att han sagt i från sig den viktigaste möjligheten att faktiskt påverka vad som händer på resten av arbetsmarknaden.

Samordningen av LO-förbundens förhandlingar har varit en hörnsten i att försvara industrinormen. Den här gången finns inte den, i alla fall inte på samma sätt som tidigare. De tre LO-förbund som skrev avtal i måndags deltar inte i de övriga elvas samarbete.

Det är därför till exempel Lars-Anders Häggström från Handels dröjer på svaret om gårdagens avtal kommer att styra lönerna, också på andra områden.

De andra förbunden vill ogärna ge upp sina krav innan förhandlingarna har börjat. Ändå undrar jag om inte Häggström, Nordström och de andra kommer att tvingas plocka fram räknedosan för att räkna om de gemensamma kraven från LO till en nivå som är anpassad till industrins 70 procent av utgångsbudet, i alla fall när det gäller löneökningstakten och den garanterade löneökningen.

De lär också få svårt att driva kravet om bättre villkor för de visstidsanställda. Allmänna villkor brukar nämligen inte få plats i korta avtal, och med ett kort industriavtal är det svårt att tro att någon annan skulle skriva ett avtal för många år.

Det är nämligen inte bara IF Metall som försvarar industrins roll som riktkarl för lönebildningen. Det gör också arbetsgivarna, vars samordning är mer diskret än den fackliga, med definitivt inte mindre sträng eller effektiv.

Det gör dessutom politikerna, som visserligen inte deltar i löneförhandlingarna men som ändå har givit Medlingsinstitutet i uppdrag att anpassa avtalen till den norm industrin ställt upp.

Det kommer att bli svårt – och riktigt riskabelt – för något fackförbund att bryta sig ur industrinormen, och det kanske fackliga ledare skulle göra klok i att berätta för sina medlemmar.

Dessutom finns en fråga – viktig både reellt och symboliskt – kvar. Jämställdhetspotterna.

LO-samordningen har tidigare visat att den kan förenas med en ordnad lönebildning med industrins som norm. Villkoren nu är annorlunda, men principen är densamma.

En fungerande lönebildning måste också göra det möjligt att angripa löneklyftorna mellan kvinnor och män.

Det borde vara en princip värd att slåss för, också när det måste ske inom gränser som sätts upp av exportindustrin.

Ingvar Persson