I början av nästa vecka kallas de fackliga förhandlingsdelegationerna in på nytt. Till TT – här återgivet från Svenska Dagbladet – säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä att man nu gör ”ett nytt försök”.

Det skulle kunna vara inledningen till en upptrappning. Sedan förra veckan har parterna möjlighet att när som helst varsla om konflikt.

Det är också så TT:s rubriksättare tolkar läget. ”Lönekonflikt hotar nästa vecka”, skriver nyhetsbyrån.

Men det skulle minst lika gärna kunna vara ett tecken på att förhandlingarna faktiskt gått framåt. Den senaste veckan har fack, arbetsgivare och medlarna – de opartiska ordförandena – fortsatt att träffas. I dag på förmiddagen har det varit möten branschvis. I morgon är en gemensam överläggning planerad.

Målet är att ta sig ur dödläget, men det har som sagt inte kommit ett ljud om varsel eller konflikt.

Tydligare kan det knappast sägas. Det är ingen som vill dra igång några stridsåtgärder.

Ett varsel måste lämnas sju dagar innan stridsåtgärderna träder i kraft. Med tanke på att vi skriver den tredje advent på söndag inser alla att ett varsel i nästa vecka inte ligger så bra i tiden. Julhelgen är knappast idealisk för en övertidsblockad, eller för en strejk.

Om någon önskat en konflikt skulle vi ha fått läsa om varsel för en vecka sedan sedan.

Facken väntar på ett bud som de kan presentera för sina medlemmar utan att skämmas. Kanske har veckans samtal trots allt gjort att det kommer närmare.

Ingvar Persson

I morgon har det gått sju dagar sedan avtalet för de industrianställda löpte ut. Det innebär att ännu en av alla dessa tidsgränser passeras. Enligt förhandlingsordningen ska medlarna fortsätta att hålla samtal med parterna under just sju dagar.

Precis det sker nu, och skulle det inte leda till ett avtal under morgondagen lär förhandlingarna fortsätta. Facken beskriver det som inget avgörande har inträffat. Just nu är det ingen som talar om varsel.

Det är svårt att känna igen den bild av rödbrusiga strejkkämpar som arbetsgivarna försökte måla upp efter förra veckans nej till medlarbudet.

Arbetsgivarnas viktigaste argument mot lönehöjningar – i alla fall när de talar med oss andra – är att de skulle hota jobben i dessa kristider.

Det är lite dunkelt hur de tänker. Ingen kan anklaga facken inom industrin för en tradition av ansvarslöshet.

Naturligtvis kommer jobb i Sverige – precis som jobb i Tyskland, Frankrike och Kina – att slås ut om den ekonomiska krisen fördjupas, och självfallet kommer det att drabba industrin först. Volvo AB har till exempel redan sagt upp kontrakten med inhyrd personal, och i Frankrike inför företaget korttidsvecka.

Men inget av det där handlar om löneläget, eller om konkurrenskraften. Det handlar helt enkelt om att Volvo tror att det kan bli svårt att hitta kunder till sina bilar. Då gäller det att göra sig av med personalen, oavsett vad de har för löner.

Om Sverige varit Tyskland skulle det kanske ha legat sysselsättningsgarantier – av tveksamt värde – på förhandlingsbordet. Men Sverige är inte Tyskland, och den arbetsgivare som påstår att varslen skulle utebli om inte lönerna höjdes talar nog inte riktigt sanning.

Orsaken till arbetsgivarnas hårda hållning är varken risken för arbetslöshet, eller en akut oro för det ekonomiska läget. Precis som när man skickar hem folk handlar det om att få så mycket som möjligt över till aktieutdelningar, och kanske till bonusar.

Det är klart att industrin behöver arbetsfred, rimliga avtal och en ordning för tillfälliga permitteringar. Men vägen dit är väl känd.

Den går via förhandlingsbordet, inte över Dagens Nyheters debattsida.

Ingvar Persson

I Dagens Nyheter ger sig Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren på en tolkning av läget i avtalsrörelsen. Det är dyster läsning. Industriavtalets anda hotas, liksom svensk konkurrenskraft och reallöneökningarna för hundratusentals industrianställda.

Jag måste erkänna att jag läste med en gäspning. Ungefär så här har det låtit sedan i våras så snart en arbetsgivardirektör fått syn på en mikrofon eller en journalist med anteckningsblocket redor. Ågrens bidrag är möjligen lite märkliga teorier om internfackliga motiv bakom läget i förhandlingarna.

Men det fick mig som sagt inte att höja ögonbrynen. Det är först sedan jag fått fundera en stund som jag inser hur anmärkningsvärt Svenskt Näringslivs inhopp egentligen är.

Ågren är nämligen inte på något sätt part i förhandlingarna, och det brukar Svenskt Näringsliv annars vara noga med att påpeka. Avtalsförhandlingarna genomförs branschvis, och det är företagens branschorganisationer och fackförbunden i LO, TCO och Saco som sluter avtal. Centralorganisationerna kan på sin höjd samordna, och i alla fall när det gäller fackligt samarbete brukar också det reta arbetsgivarna.

Om LO:s Wanja Lundby-Wedin eller Per Bardh hade skrivit en debattartikel där de kommenterade det akuta förhandlingsläget i industriförhandlingarna tror jag inte vi behöver tvivla på vad som hade hänt.

Det hade blivit ett herrans liv, både på arbetsgivare och de egna förbunden.

Christer Ågrens inhopp är minst lika anmärkningsvärt, i synnerhet som förhandlingsläget är mycket känsligt. Ändå får det passera. Och det är lite oroande.

Det skulle nämligen kunna tolkas som om arbetsgivarna just nu är mer intresserade av att fördela skulden än av att nå fram till det avtal som rimligen finns inom räckhåll.

Men möjligheten finns också att Ågren talar i nattmössan, och att de riktiga förhandlarna är för upptagna för att be honom hålla truten.

Ingvar Persson

Vi står inför en avgörande vecka på arbetsmarknaden på mer än ett sätt, och när jag hör en del kollegor är det lockande att ännu en gång förklara varför sänkta lönekrav inte kommer att hålla Sverige utanför krisen eller stoppa uppsägningar i exportindustrin. Men det skulle vara att tala för döva öron.

Den som bestämt sig för att eka budskapet från Svenskt Näringsliv vidare kommer säkert att fortsätta med det. Dessutom finns det som sagt viktigare saker att skriva om.

Parterna i de pågående industriförhandlingarna har nämligen två viktiga frågor att besvara den här veckan.

Den första handlar om ifall de trots allt kan komma fram till ett avtal i den anda av samförstånd som utgjort grunden för lönebildningen i över ett årtionde?

Den andra frågan handlar om ifall de också kan sluta ett avtal som faktiskt vinner respekt också på andra delar av arbetsmarknaden?

Självfallet hänger de samman. Ett avtal som tvingas på en av parterna efter en konflikt har sannolikt inte samma övertygande kraft som ett avtal där båda parter kan känna sig nöjda, om än motvilligt.

Så frågan är alltså, kommer det att bli ett avtal den här veckan?

Det skulle faktiskt inte förvåna mig.

Den riktigt uppmärksamme kunde notera hur IF Metalls Stefan Löfven uttryckte sig i onsdags. Han pratade inte om kraven på utbildningsinsatser eller förbättrad arbetsmiljö. Han konstaterade bara kort att budet innehöll för lite pengar. Att 65 procent av det ursprungliga fackliga kravet inte räckte.

Det tillhör spelets regler att korta avtal enbart behandlar lönen, och medlarna har föreslagit ett kort avtal. Men det betyder också att det borde bli betydligt enklare att diskutera. Det handlar ju bara om en fråga, hur mycket mer måste arbetsgivarna betala för att få fackens påskrift på ett avtal.

Sanningen är förmodligen att det inte behövs så mycket mer. Krisretoriken har effekt, även om ledarna för industrifacken försöker hålla den i från sig.

Så, kommer arbetsgivarna att våga en konflikt och ett sammanbrott i förhandlingsordningen för några tiondelar av en procent?

Jag undrar det.

Sedan återstår den andra frågan, kommer industrins avtal att vinna respekt av andra? Det återstår verkligen att se.

Ingvar Persson

I Svenska Dagbladet läser att Teknikföretagens vd Åke Svensson har svårt att förstå fackens nej till medlarnas slutbud.

Det har jag, om jag ska vara ärlig, lite svårt att tro på.

Att facken skulle acceptera ett bud som på sin höjd kan sägas ge 65 procent av kraven skulle innebära en historisk nedväxling av förväntningarna. Och det i en tid när de faktiska resultaten, produktiviteten och konkurrenskraften är starka trots hotet om en internationell finanskris.

Naturligtvis måste de fackliga organisationerna säga nej. Något annat skulle medlemmarna inte ha accepterat.

På Svenskt Näringslivs hemsida Svensson dessutom ödesmättat att en konflikt skulle betyda att ”industriavtalet havererar”, med stora risker för svensk lönebildning.

Förhandlingschefen, Anders Weihe, går ännu längre i Dagens Arbete. Weihe säger att han har intrycket att de fackliga organisationerna söker ett ”haveri inom industriavtalet”.

Karska ord får man säga. Det var trots allt Teknikföretagen som efter den senaste avtalsrörelsen valde att säga upp den förhandlingsordning som fungerat sedan 1997. Det var Teknikföretagen som valde att först bara teckna avtal med tjänstemännen 2010, och som därmed la grunden för en del av dagens problem.

Men det är framför allt arbetsgivarna, bland den Teknikföretagen, som  valt att vänta in medlarbudet utan att göra några ansträngningar att finna lösningar. I praktiken kom det första riktiga budet när de i går accepterade medlarnas hemställan.

– Det har inte funnits något tryck, konstaterade en av dem som haft insyn i förhandlingarna efter gårdagens presskonferens.

Den sortens obstruktion strider lika mycket mot grundtanken i industriavtalet som någon konflikt.

Dessutom hotar den industrins ställning som norm för lönebildningen på riktigt. Det är ingen vågad gissning att ett avtal på den nivå medlarna erbjöd hade mötts av hård kritik från andra fackliga organisationer. Och resultatet hade kunnat bli en riktigt stökig lönerörelse under våren.

Det hade verkligen rört till lönebildningen. Industrins mandat att bestämma nivån för andra branscher må vara inskriven i Medlingsinstitutets uppdrag, men den är faktiskt ingen naturlag. Den är inte ens en vanlig mänsklig lag, eftersom alla menar att staten ska hålla sig borta från lönebildningen.

Ju förr direktörerna inser den saken desto större är chanserna att undvika den konflikt absolut ingen vill ha.

I dag har parterna åter träffat medlarna, och samtalen fortsätter. Det finns fortfarande utrymme att förhandla.

Ingvar Persson