I morgon har det gått sju dagar sedan avtalet för de industrianställda löpte ut. Det innebär att ännu en av alla dessa tidsgränser passeras. Enligt förhandlingsordningen ska medlarna fortsätta att hålla samtal med parterna under just sju dagar.

Precis det sker nu, och skulle det inte leda till ett avtal under morgondagen lär förhandlingarna fortsätta. Facken beskriver det som inget avgörande har inträffat. Just nu är det ingen som talar om varsel.

Det är svårt att känna igen den bild av rödbrusiga strejkkämpar som arbetsgivarna försökte måla upp efter förra veckans nej till medlarbudet.

Arbetsgivarnas viktigaste argument mot lönehöjningar – i alla fall när de talar med oss andra – är att de skulle hota jobben i dessa kristider.

Det är lite dunkelt hur de tänker. Ingen kan anklaga facken inom industrin för en tradition av ansvarslöshet.

Naturligtvis kommer jobb i Sverige – precis som jobb i Tyskland, Frankrike och Kina – att slås ut om den ekonomiska krisen fördjupas, och självfallet kommer det att drabba industrin först. Volvo AB har till exempel redan sagt upp kontrakten med inhyrd personal, och i Frankrike inför företaget korttidsvecka.

Men inget av det där handlar om löneläget, eller om konkurrenskraften. Det handlar helt enkelt om att Volvo tror att det kan bli svårt att hitta kunder till sina bilar. Då gäller det att göra sig av med personalen, oavsett vad de har för löner.

Om Sverige varit Tyskland skulle det kanske ha legat sysselsättningsgarantier – av tveksamt värde – på förhandlingsbordet. Men Sverige är inte Tyskland, och den arbetsgivare som påstår att varslen skulle utebli om inte lönerna höjdes talar nog inte riktigt sanning.

Orsaken till arbetsgivarnas hårda hållning är varken risken för arbetslöshet, eller en akut oro för det ekonomiska läget. Precis som när man skickar hem folk handlar det om att få så mycket som möjligt över till aktieutdelningar, och kanske till bonusar.

Det är klart att industrin behöver arbetsfred, rimliga avtal och en ordning för tillfälliga permitteringar. Men vägen dit är väl känd.

Den går via förhandlingsbordet, inte över Dagens Nyheters debattsida.

Ingvar Persson