I nästa vecka har GS-facket varslat om strejk på Strålforsbolagens tryckerier i Ljungby, Stockholm, Tandsbyn och Sundsvall. Facket vill ha ett kollektivavtal, arbetsgivarna vägrar.

Så långt är det en klassisk konflikt.

Samtidigt handlar den om något annat. Strålforsbolaget har precis bytt arbetsgivarorganisation, från Grafiska Företagens förbund till Almega. Dels vill ägaren – Post Nord – ha alla sina företag i samma arbetsgivarorganisation. Dels anser företagsledningen att bolaget numer ägnar sig åt kommunikation.

Alltså vill bolaget inte längre följa den grafiska branschens kollektivavtal. Däremot försäkrar bolagets Vd att det inte ska bli några försämringar.

De anställda har en annan bild. De flesta av de 500 som jobbar åt Strålforsbolagen är medlemmar i GS. De anser att bolaget är ett grafiskt företag, och att det finns risk att villkoren kommer att försämras om de förlorar sitt avtal.

Det liknar på många sätt konflikten om avtalet på pappersbruket Figeholm utanför Oskarshamn. Där ville koncernen – ABB – tillämpa IF Metalls verkstadsavtal i stället för pappersbruksavtalet.

Resultatet blev en utdragen tvist som så småningom slutade med att företaget i praktiken tvingades gå med på ett avtal med Pappers som i praktiken gjorde att de anställda fick behålla sina villkor. Figeholm borde inte mana Strålfors att gå i ABB:s fotspår.

Så varför försöker man? Svaret är nog inte så svårt. Av tradition är det fackföreningsrörelsen, eller mer precist LO:s styrelse, som löser gränsdragningstvister och avgör i vilket förbund medlemmarna ska vara organiserade. Så länge det också innebär en makt över vilket avtal som ska gälla ger det inflytande.

Om arbetsgivaren i stället kan välja det avtal som blir billigast förlorar facket den rollen, och kollektivavtalen en stor del av sitt värde. Det kommer alltid att vara en lockande framtidsbild för somliga direktörer.

Och en skräck för de fackliga företrädarna och deras medlemmar.

Alltså har GS varslat om strejk i nästa vecka. Det ska bli spännande att se hur det går.

Ingvar Persson

I LO-tidningen pekar Tommy Öberg på parallellerna mellan vinterns avtalsrörelse och avtalsrörelsen 2007.

Då som nu handlade diskussionen om vilket inflytande industrins löner skulle få för den övriga arbetsmarknaden, och om kravet på en jämställdhetspott. Och precis som i år var det handelns avtal som stod i centrum när de frågorna skulle besvaras.

Då lyckades Handelsanställda – med konflikthot och massiv mobilisering – få till ett avtal där jämförelsen med industrin gjordes i kronor och inte i procent. Det var ett genidrag.

De Handelsanställda – och senare andra kvinnor i LO-förbund – kunde glädja sig åt att klyftorna mellan män och kvinnor faktiskt minskade. I alla fall en smula. Öberg skriver att vi inte kan utesluta att något liknande händer igen. Så är det, men det finns faktiskt mycket som talar emot det.

För fem år sedan fanns en fungerande samordning i LO. Det gjorde dels att Handels kunde ställa sina krav med hela – nå ja – LO bakom ryggen.

I år finns ingen sådan överenskommelse. Eftersom Handels kunde hänvisa till LO överenskommelsen var det inte heller svårt för Medlingsinstitutet att säga att uppgörelsen låg inom ramen för en ”fungerande lönebildning”.

I år lär det bli besvärligare för Claes Stråth och hans medlare att vara lika förstående.

Under avtalsrörelsen 2007 avslöjades dessutom en stor spricka i arbetsgivarnas led.

De andra direktörerna gjorde vad de kunde för att hindra Svenskt Näringslivs Dag Klackenberg att skriva under avtalet. Själv beskrev Klackenberg reaktionen som klasstryk – han kommer ur en samhällsklass med erfarenhet av penalistiska privatskolor.

Ändå gick Svensk Handel med på avtalet, och de andra direktörerna kunde bara se på.

I år kommer de inte att vara lika hjälplösa.

Dessutom finns ytterligare ett problem för Handels. För fem år sedan spelade tjänstemännen en underordnad roll i förhandlingarna. I år är det samma fackförbund som förhandlar för handelns tjänsteman som förhandlade för tjänstemännen i industrin. Unionens ordförande Cecilia Fahlberg har lovar att försvara industrinormen, och det kommer hon att göra.

En sak är dock sig precis lik sedan 2007. De moraliska argumenten mot en arbetsmarknad där kvinnodominerade yrken konsekvent betalas sämre än männens yrken.

Och också moral borde väl ha någon tyngd.

Ingvar Persson

Svenskt Näringslivs hemsida på nätet är en riktigt rik rabatt för den som söker små glimtar av hur samtalen kan gå på lokala Rotarysammankomster runt om i landet.

Här bubblar harmen över skatteverkets trakasserier, kommunal byråkrati och fackliga påbud. Men inget får direktörerna att bli lika rasande som reglerna om anställningsskydd.

I dag utbrister redaktionen att ”LAS inbjuder till utpressning”.

Utpressning, det är allvarliga saker det.

I själva verket handlar artikeln om en jurist vid ett konsultföretag som hävdade sin rätt enligt turordningsreglerna när antalet anställda skulle minskas. Just hennes tjänst skulle bort, men andra och enklare jobb fanns kvar. Men att låta juristen utföra vanligt kontorsarbete ville inte arbetsgivaren.

Att döma av rapporteringen på Svenskt Näringslivs hemsida löstes dock problemet. I stället för anställningsavtalets två månaders uppsägningstid betalade företaget lön åt den uppsagda i fyra månader, med arbetsbefrielse.

Ett förhandlingsresultat alltså, och resultatet av mötet mellan två sidor med resurser och olika intressen. Det är så affärer går till, och det är så arbetsmarknaden fungerar.

Det retar den anonyme direktör som får uttala sig hos Svenskt Näringsliv.

”Det svåraste är nog att inse att jag inte har rätt att styra mitt eget företag”, säger han och känner sig alltså utpressad.

Vi andra, som i bland har anledning att tycka att det är bra att det finns gränser för chefers nycker och behov av att styra, inser kanske varför det är tur att det finns regler som hindrar arbetsgivarna att ensamma bestämma vilka som får ha sitt jobb kvar.

Ingvar Persson

I dag berättar Aftonbladet om julhelgen på akuten i Linköping. Sjuksköterskorna beordrades arbeta, och fick för det den vanliga ersättningen för obekväm arbetstid, 40 kronor i timmen. Samtidigt fick en läkare nästan 19 000 kronors arbeta.

Ett exempel på hur stora klyftorna faktiskt är på arbetsmarknaden.

Jag har skrivit en kort ledare på ämnet på Aftonbladet.se.

Ingvar Persson

Det är dags för lönebloggen att göra comeback efter helgerna. Förhoppningsvis har representanterna från arbetsmarknadens parter tagit vara på ledigheten. Det stundar nämligen arbetsamma tider.

Att jämställdhetsfrågan och lönerna för kvinnodominerade grupper kommer att bli den stora stridsfrågan under våren är ingen vågad gissning. Inte att det blir strid när det gäller hur normen från industrins avtal ska tolkas heller.

Byggnadsavtalet är det första stora som löper ut, den sista februari. Handelsavtalet slutar gälla den sista mars.

Allt det där lär vi få återkomma till.

Idag har jag bara konstaterat att kollegorna på Svenska Dagbladet i sann konservativ anda önskar sig tillbaka till den tid då arbetsgivarna representerades av morska män och riktiga karlar.

Utgångspunkten för Svenskas reflektioner är lördagens radiointervju med Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson. Väl resonerande, enligt Svenskan.

Så storslagna är dock inte visionerna. Mest handlar det nog om en arbetsgivarorganisation som vet att hålla den ideologiska fanan högt, kräva skattesänkningar och en demontering av anställningsskyddet. Samt – gissar jag – ett rejält bidrag till borgerliga plantskolor som Timbro och Sture Eskilssonakademin.

På Svenska Dagbladets ledarredaktion saknar man uppenbarligen Svenskt Näringslivs förre informationsdirektör, JanErik Larsson. En trivsam man som uppskattar en bra diskussion, men knappast en härförare för det svenska näringslivet.

Kanske saknar man också Urban Bäckströms myndiga utspel. Hur var det han sa för två år sedan?

”Fackföreningsrörelsen ska sansa sig” deklarerade arbetsgivarchefen den gången.

Det gladde säkert ledarskribenterna på Svenskan, men frågan är om det underlättade för förhandlarna.

Med tanke på hur tyst Bäckström varit hittills under vintern tyckte kanske inte hans uppdragsgivare – de riktiga direktörerna – det.

Och det är trots allt de, inte Svenska Dagbladets ledarredaktion, som bestämmer.

Ingvar Persson