I LO-tidningen pekar Tommy Öberg på parallellerna mellan vinterns avtalsrörelse och avtalsrörelsen 2007.

Då som nu handlade diskussionen om vilket inflytande industrins löner skulle få för den övriga arbetsmarknaden, och om kravet på en jämställdhetspott. Och precis som i år var det handelns avtal som stod i centrum när de frågorna skulle besvaras.

Då lyckades Handelsanställda – med konflikthot och massiv mobilisering – få till ett avtal där jämförelsen med industrin gjordes i kronor och inte i procent. Det var ett genidrag.

De Handelsanställda – och senare andra kvinnor i LO-förbund – kunde glädja sig åt att klyftorna mellan män och kvinnor faktiskt minskade. I alla fall en smula. Öberg skriver att vi inte kan utesluta att något liknande händer igen. Så är det, men det finns faktiskt mycket som talar emot det.

För fem år sedan fanns en fungerande samordning i LO. Det gjorde dels att Handels kunde ställa sina krav med hela – nå ja – LO bakom ryggen.

I år finns ingen sådan överenskommelse. Eftersom Handels kunde hänvisa till LO överenskommelsen var det inte heller svårt för Medlingsinstitutet att säga att uppgörelsen låg inom ramen för en ”fungerande lönebildning”.

I år lär det bli besvärligare för Claes Stråth och hans medlare att vara lika förstående.

Under avtalsrörelsen 2007 avslöjades dessutom en stor spricka i arbetsgivarnas led.

De andra direktörerna gjorde vad de kunde för att hindra Svenskt Näringslivs Dag Klackenberg att skriva under avtalet. Själv beskrev Klackenberg reaktionen som klasstryk – han kommer ur en samhällsklass med erfarenhet av penalistiska privatskolor.

Ändå gick Svensk Handel med på avtalet, och de andra direktörerna kunde bara se på.

I år kommer de inte att vara lika hjälplösa.

Dessutom finns ytterligare ett problem för Handels. För fem år sedan spelade tjänstemännen en underordnad roll i förhandlingarna. I år är det samma fackförbund som förhandlar för handelns tjänsteman som förhandlade för tjänstemännen i industrin. Unionens ordförande Cecilia Fahlberg har lovar att försvara industrinormen, och det kommer hon att göra.

En sak är dock sig precis lik sedan 2007. De moraliska argumenten mot en arbetsmarknad där kvinnodominerade yrken konsekvent betalas sämre än männens yrken.

Och också moral borde väl ha någon tyngd.

Ingvar Persson