Svenskt Näringsliv berättar i dag om företaget Kappahl på sin hemsida. Där tillämpas sedan länge individuell lönesättning, får vi veta. Nu ser dock företagsledningen problem.

– Vi skulle vilja fördela en större del lokalt, säger Roger Urbath som är Compensation & Benefit Manager för Svenskt Näringsliv.

Kollektivavtalet – och alldeles speciellt kraven på generella påslag och höga minimilöner – sätter ramar för chefernas möjligheter att använda lönen som ett sätt att styra verksamheten.

Frågan är om det är någon på Svenskt Näringsliv som har tänkt på att det kanske just är det som är meningen?

Ingvar Persson

Christer Ågren på Svenskt Näringsliv är upprörd. Den svenska modellen för lönebildning är hotad, och det är fackförbundet Byggnads som utgör hotet.

– Ett anmärkningsvärt beteende, säger han om förra veckans strejkvarsel.

Om det inte vore så allvarligt hade det varit lätt att känna skadeglädja. Ågren har nämligen en stor del av ansvaret för att de senaste 15 årens lönebildningssystem just nu skakar.

Jag vet inte hur många artiklar jag skrivit där jag försökt förklara att LO-samordningen varit en förutsättning för industrilönernas normerande roll. Jag vet bara att de varit många.

Orsaken har alltid varit densamma. Direktörer som antingen beklagat sig över samarbetet mellan LO-förbunden, eller som mer handgripligt försökt sätta krokben för facken.

Direktörerna har gnällt över LO:s jämställdhetspotter och hållit ståndsrätt i sin egen samarbetskommitté. De har försökt splittra den fackliga sammanhållningen inom industrin. Till sist lyckades de, i alla fall delvis. Dessutom har de sagt upp förhandlingsordningen.

De har kort sagt gjort vad de kunnat för att riva ner den ömtåliga ballans som gjort att arbetare och tjänstemän samarbetat om industrilönerna, och att detta sedan påverkat övriga arbetsmarknaden genom LO:s samordning.

Direktörerna har sått vind. Skulle byggkonflikten gå riktigt illa kommer de – och hela det svenska samhället – att få skörda storm.

Det kan nämligen hända att Ågren har rätt på en punkt. Modellen med industrilönerna som norm för resten av arbetsmarknaden kan vara på väg att haverera. Och det är inte omöjligt att sammanbrottet börjar i byggsektorn.

Det har ingenting med kraven på jämställdhet eller högre kvinnolöner att göra. Däremot hänger det samman med sammanbrottet för LO:s samordning, och med den misstänksamhet som gjort att facken inom industrin till varje pris velat undvika några sprickor i sitt samarbete.

I båda fallen bär Ågrens direktörskompisar ett stort ansvar. De har bäddat för detta länge.

Nu kan vi bara hoppas att det finns en väg tillbaka. En arbetsmarknad utan gemensamma normer kommer nämligen att stå företagen och löntagarna dyrt.

Det kommer att stå Sverige dyrt.

Ingvar Persson

I en intervju med Expressen lanserade Fredrik Reinfeldt ännu ett nytt begrepp i den politiska debatten. Statsministern oroades över ”insidermakten”.

Så här sa han:

”Det är uppenbart att det finns väldigt tydlig insidermakt i Sverige, alltså fackliga företrädare som gärna förstärker förutsättningarna för de som har jobb”.

Dessutom talade statsministern bekymrat om arbetsgivare som är ”väldigt nöjda med den personal de har”.

Reinfeldt uttrycker sig som vanligt kryptiskt, men om man ska tro att det finns någon mening i de sibylliska formuleringarna borde nog alla som vill försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen känna en viss oro.

Reinfeldt tycks nämligen mena att det är parternas makt som håller ungdomar i arbetslöshet. Det stämmer visserligen dåligt med den allmänna uppfattningen som snarare säger att den svenska arbetsmarknaden har haft en ovanligt stor förmåga till omställning och anpassning, men om det är så statsministern tycker finns risk att han faktiskt också tänker föra en politik i överensstämmelse med den övertygelsen.

I så fall ligger den svenska modellen illa till.

Reinfeldt kan nämligen komma till en av två slutsatser när det gäller hur han ska lyckas bryta denna ”insidermakt”.

Han kan, i sann liberal anda, se till att de fackliga organisationerna förlorar dagens inflytande över lönebildningen. Det är trots allt inte så länge sedan Moderaterna gick till val på frågan om att tillåta individuella avtal på lägre nivåer än kollektivavtalen.

Resultatet skulle – i alla fall i teorin – bli att utbud och efterfrågan anpassade sig till varandra på det sätt som tillgång och efterfrågan brukar anpassa sig; genom att priset förändras. I klartext betyder det lönesänkningar.

Men statsministern skulle också kunna komma till en annan slutsats, att han som företrädare för det upplysta allmänintresset får gå in och styra lönebildningen. Det skulle inte bara kunna passa Reinfeldts uppblåsta självbild, utan också Anders Borgs önskan om att använda Sverige som något slags fullskalemodell för ekonomiska teorier.

Praktiskt lär utfallet också här bli lönesänkningar, och störst för dem som tjänar minst.

I vilket fall tycks statsministerns funderingar peka mot ett slut för parternas självständiga ansvar för lönebildningen. Det kanske inte är så konstigt att han uttrycker sig kryptiskt.

Ingvar Persson

I förra veckan bestämde sig Byggnads för att säga upp avtalet. I stort sett samtidigt utsåg Medlingsinstitutet – på parternas begäran – medlare i förhandlingarna.

De kommer nog inte att få det lätt.

Om jag trodde att Byggnads tänkte driva kravet på 3,5 procents löneökningar skulle jag kanske skriva att de arbetsgivare som hela tiden protesterat mot den fackliga samordningen nu får se vad brist på samordning kostar.

Men det tänker jag inte skriva, eftersom jag inte tror att Byggnads väntar sig att få igenom sina krav. När medlarna är klara lär också byggnadsarbetarna kunna räkna med löneökningar på ungefär 2,6 procent i årstakt.

Det är inte det som gör medlarnas jobb svårt.

Det svåra är att fack och arbetsgivare inte är eniga om vad de ska prata om. Och orsaken till det finns i det senaste byggavtalet. Det skrevs i april 2010 och hade en del egenheter.

Den viktigaste är att det skulle löpa över två olika perioder. Lönerna gällde i 23 månader, alltså fram till nu. Övriga villkor skulle däremot gälla i 35 månader, alltså ytterligare ett år.

Årets förhandlingar skulle alltså bara gälla löner. Det var i alla fall så avtalet presenterades för snart två år sedan.

Nu har Byggnads en annan uppfattning. Förbundet vill också ta upp frågor om arbetsmiljö och arbetstider, och argumenten är starka. Det är orimligt att byggnadsarbetare dör på sin arbetsplats, och också barn till den som arbetar i byggbranschen förtjänar att träffa sin far – eller mor.

Ingen kan säga emot.

Däremot finns alltså avtalet, och arbetsgivarna vill inte veta av något tal om arbetstider, arbetsmiljö eller andra arbetsvillkor.

Om det funnits tio budord för fackliga företrädare skulle det första antagligen ha varit:

Avtal och uppgörelser gäller.

Saken har en moralisk dimension, ett handslag ska vara värt något. Men det handlar framför allt om praktisk erfarenhet. I längden är det aldrig löntagarna som tjänar på regler som kan tolkas lite hur som helst.

Ibland kan den där inställningen bli en smula stelbent. Det finns en del paragrafryttare i fackföreningsrörelsen. Men i grund och botten har respekten för uppgörelser gjort svensk fackföreningsrörelse stark.

Ändå är det Byggnads som nu anklagar arbetsgivarna för att gömma sig bakom avtalets bokstav.

”Ska BI (Sveriges Byggindustrier) gömma sig bakom paragrafrytteri”, frågar sig Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Johansson i ett pressmeddelande.

Det känns som lite upp- och nervända världen. Och det känns inte riktigt bra.

Ingvar Persson

I radion kunde vi i morse höra något alldeles unikt, en debatt mellan två kandidater till LO-ordförandeskapet. Tobias Baudin och Karl-Petter Thorwaldsson diskuterade framtiden för den fackligpolitiska samverkan, och för samordningen inom LO.

Inslaget är unikt därför att det tidigare inte funnits flera kandidater som öppet kämpat om ordförande posten i LO. På den punkten är landsorganisationen som Socialdemokratin. Det är dessutom unikt – i alla fall nästan – att ett av radions prestigeprogram väljer att lyfta fram fackföreningsrörelsen på det sättet.

Så, vad fick vi veta?

Att båda tycker att LO ska fortsätta samarbetet med Socialdemokraterna, om än med större självförtroende. Så lär det bli. Den fråga som ofta tycks vara den största för journalister och utomstående betraktare är knappast något trätoämne i ledande LO-kretsar.

Om samarbetsformerna förändras så kommer det snarare att bero på Socialdemokratins försvagade ställning än på att någon av ordförandekandidaterna skulle vilja slippa partiets VU-möten.

Vi fick också veta att båda hoppas att LO åter ska klara att samordna löneförhandlingarna. Baudin – från Kommunal – betonade dock att det faktiskt finns ett slags samordning, även om tre förbund står utanför.

Det är nog att ta väl lätt på problemet. Att byggnadsförhandlingarna redan är på väg mot medling kan nog tjäna som exempel på att LO knappast har något alternativ. Vill organisationen ha någon kontroll över lönebildningen måste man brygga över klyftan mellan industrin och den övriga arbetsmarknaden.

Annars blir det statens medlare eller marknaden som bestämmer.

Om detta skrev jag lite i måndagens Aftonbladet.

Att ena LO kan till och med visa sig vara en alltför låg ambition. Sanningen är nog att det behövs helt nya institutioner och ett samarbete som sträcker sig betydligt längre än så om fackföreningsrörelsen ska kunna behålla sin ställning i samhällsdebatten.

Men frågor om ett nytt huvudavtal eller ett fördjupat samarbete med tjänstemannarörelsen ställdes inte i morgonens debatt.

Allt kan trots allt inte göras om på en gång.

Ingvar Persson

I dag har Anders Borg förklarat att han tillsätter en utredning om ett svenskt system för korttidsarbete, en krisberedskap för arbetsmarknaden. Vi skriver om det i morgondagens tidning.

Det är bra att Borg ser behovet av nya instrument för att hantera kriser på arbetsmarknaden. Dagens slimmade organisationer och produktionsprocesser riskerar att bli självdestruktiva.

Det är dessutom bra att Borg inser att alla bra idéer inte behöver vara hans egna. Kanske ett tecken på mognad?

Men efter att ha lyssnat till finansministern på dagens industridag undrar jag…

Borg betraktar fortfarande samtalen med fack och arbetsgivare som en förhandling om jämviktsarbetslösheten. Han kan tänka sig att höja a-kassan, men bara om anställningstryggheten urholkas. Han kan stå för en del utbildning, men bara om ingångslönerna sänks. Så tolkade i alla fall jag vår finansminister.

Och visst, det går att förstå Anders Borg. Hans försök att förändra arbetsmarknaden med urholkad a-kassa och skatteavdrag har knappast lyckats. Inte minst långtidsarbetslösheten – den som skulle kunna kallas utanförskap – stiger.

Borg behöver hjälp. Problemet är att han är dålig på att be om den.

Ödmjukhet är kanske inte Anders Borgs starka sida.

Då blir det som i dag, när finansministerns budskap till direktörer och fackbossar från industrin handlade om att han, och han ensam, står mellan oss och kaos. Kanske skulle talet kunna sammanfattas i en mening:

Ni ska vara väldigt glada att ni inte bor i Italien.

Och trots snögloppet på Drottninggatan i Stockholm fick han det nästan att låta som det slags erbjudande som traditionellt just brukar framföras med en lätt italiensk brytning.

Ingvar Persson

Det ser ut att bli strejk, på flyget.

Unionen och flygarbetsgivarna kan inte komma överens om arbetstider för kabinpersonalen på charterbolagen. Därmed blir det av allt att döma konflikt på bolagen TUIfly, Novair och Primera Air redan i morgon.

Konflikten handlar alltså om arbetspassen. Facket vill att personalen om längst ska arbeta 42 timmar i veckan. Omöjligt tycker arbetsgivarna.

– Det blir för många bestämmelser, säger Elisabeth Holming-Schiller från Svenska Flygbranschen till TT.

I bakgrunden spökar ett EU-direktiv från 2008 som tillåter arbetspass på upp till 60 timmar under en sjudygnsperiod.

Det är naturligtvis orimligt, och osäkert. Viktiga frågor för medlemmarna.

Det blir den första stora konflikten i vinterns avtalsrörelse, och kanske skulle man kunna säga att den är illustrativ.

Det är nämligen ingen tillfällighet att den inte handlar om löner, utan om arbetsvillkor. När det gäller lönerna är normen nämligen fastställd i industrins uppgörelse, och ingen är mer bunden av den uppgörelsen än Cecilia Fahlberg på Unionen.

Hon har inte bara varit med och undertecknat avtalet, hon har dessutom skrivit ett industriavtal där hon lovat att försvara industrins ”märke”.

Det kommer Fahlberg att göra, också när hon förhandlar för sina gamla kollegor i flygbranschen. Men det betyder inte att hon eller förbundet måste acceptera vilka arbetsvillkor som helst. Det går till exempel att strejka mot orimligt långa arbetspass.

Och när avtalen för LO-förbund som Handels eller Kommunal löper ut om en och två månader kommer det inte att finnas några restriktioner när det gäller att diskutera löner.

Om det fanns någon som trodde att uppgörelsen inom industrin skulle göra att resten av avtalsrörelsen gick som på räls är det nog dags att tänka om.

Ingvar Persson

Ingen – nästan – vill försvara att kvinnor i genomsnitt tjänar 4 400 kronor mindre än män i månaden. Ingen – nästan – tycker att det är rimligt att en undersköterska ska ha 2 600 kronor mindre betalat än en verkstadsarbetare, eller att skillnaden mellan en socialsekreterares och en IT-konsults lön ska vara 12 000 kronor i månaden.

Nästan alla inser att det är exempel på en strukturell och djupt orättvis lönediskriminering av kvinnor. I LO-rapporten ”Röster om facken och jobben” som kom förra året svarade 83 procent av de tillfrågade att kvinnors löner är för låga i förhållande till männens.

När fem fackförbund från de tre centralorganisationerna i dag presenterar en gemensam rapport med kravet på en uppvärdering av de kvinnodominerade yrkena har de med andra ord både opinionen och fakta på sin sida. Jämställdheten är vår tids stora lönefråga.

Fackförbunden – Kommunal, Vårdförbundet, SSR, Sjukgymnasterna och Vision – har dessutom konkreta förslag på vad som ska göras. I sju punkter skisserar de ett program för en annorlunda lönebildning.

Det finns bara ett problem.

Två av punkterna handlar om att förändra det statliga medlingsinstitutets uppdrag. En handlar om att diskrimineringsombudsmannen ska sätta av resurser för att kontrollera jämställdhetsplanerna och en annan om att Försäkringskassan ska öka pappornas uttag av föräldraledighet.

De fem fackförbunden kräver att kommuner och landsting genomför rätt till heltid. De vill dessutom ha ett långsiktigt arbete tillsammans med arbetsgivarna för att skapa karriärvägar för kvinnor.

Dessutom vill de – lite mer i största allmänhet – att kvinnor ska få betalat för den kunskap och det ansvar deras arbeta kräver.

Det är utmärkta punkter, men det är en sak som fattas. Männen, eller annorlunda uttryckt, andra fackliga organisationer. Kraven från de fem förbunden riktar sig till staten och till Hillevi Engström. De vänder sig till arbetsgivarna och till Anders Knape på SKL.

Men det finns inte ett ord om hur de fackliga organisationerna för IT-konsulter, ingenjörer eller byggnadsarbetare ska fås att acceptera att de anställda i vården och omsorgen faktiskt får lite mer.

Ändå vet vi att det är en förutsättning för att faktiskt förändra de relativa lönerna. LO:s satsning på jämställdhetspotter visar att det kan fungera, även om det är svårt.

Nu har LO samordningen i praktiken havererat, och hos tjänstemännen finns inte ens formerna för ett samarbete.

Kanske skulle de fem fackförbunden behöva en åttonde punkt i sitt program. En punkt om facklig samordning och solidaritet mellan löntagare.

Utan att göra den hemläxan lär de nämligen få svårt att göra något åt den strukturella lönediskrimineringen av kvinnor.

Ingvar Persson

Avtalen tickar nu in några i taget, senast för tjänstemännen i byggbranschen. En avtalsperiod på 14 månader och löneökningar på totalt 3 procent, i alla fall för Unionens del.

Precis som de flesta avtal som slutits under vintern ser det ut som en kopia av industrins avtal från lucia. Och mycket talar för att det kommer att fortsätta så under våren.

De kvinnodominerade LO-förbunden kommer självfallet att räkna med utrymmet i kvinnopotten när de ställer sina krav. Och lärarorganisationerna har gjort klart att de vill se en rejäl förändring av relativlönerna redan i år. Men ska sanningen fram lär både Handels, Kommunal och de båda lärarfacken får svårt.

Arbetsgivare, medlingsinstitutet och i något fall också de fackliga organisationerna kommer att försvara ”märket”, ner till det sista decimalkommat. Kanske kan man säga att industrins normerande roll aldrig varit starkare.

Men jag undrar om det inte kan vara den sortens styrka som också är väldigt skör.

Lönebildningen har mått bra av en norm. Det har skapat stabilitet för den svenska ekonomin, och det har gjort att vi till stor del kommit i från ett kattrakande där alla försöker få mer än alla andra.

I ett sådant spel blir det alltid de starkaste som vinner i längden, och det brukar betyda att klyftorna växer.

Men normen kan inte betyda ett stopp för alla förändringar av reallönerna. Då blir systemet självdestruktivt.

Parterna på arbetsmarknaden måste kunna minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och de måste kunna höja lönen för viktiga arbetsuppgifter – som att undervisa ungdomar – när den blivit för låg.

Blir systemet statiskt kommer det att till sist att falla samman.

Just nu ser industrinormen ut att segra på arbetsmarknaden. Frågan är om den riskerar att segra sig själv till döds?

Ingvar Persson

Fack och arbetsgivare inom industrin ser ut att bli överens om en modell för tillfällig permittering av anställda. Förslaget ska lämnas över till regeringen den här månaden.

– Vi behöver fila på några punkter till, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä till Dagens Arbete.

I klartext, nu hänger det på Anders Borg och vilken insats staten är beredd att göra.

Den svenska arbetsmarknaden har fungerat utan ett riktigt permitteringssystem sedan början av 1990-talet, och på det stora hela har det gått bra.

Strukturomvandling och flexibilitet är trots allt lösenord som haft en alldeles egen klang.

Ingen inlåsning, inget lagerstöd och – kanske framför allt – inga åtgärder för att människor ska stanna på jobb som inte längre är lönsamma.

Finanskrisen 2008 ändrade på mycket av det där.

100 000 tusen jobb försvann på några månader. Utan krisavtalet mellan IF Metall och verkstadsföretagen hade det sannolikt varit ytterligare 10 000.

Uppsägningarna drabbade naturligtvis de anställda, som ofta tvingades konstatera hur nära kollaps det svenska a-kassesystemet befinner sig.

Uppsägningarna drabbade samhället, som kunde se skatteinkomsterna försvinna och kostnaderna för trygghetssystemen stiga.

Men uppsägningarna drabbade – i alla fall på sikt – också företagen. Att skicka hem personalen är en sak, att få den att komma tillbaka när kunderna återvänder är en annan.

De senaste åren har nästan alla varit eniga om att det behövs något slags ordning för att möta tillfälliga problem med permitteringar, i stället för att säga upp folk.

Det går att beskriva som ännu ett steg i anpassningen till en europeisk verklighet. Naturligtvis är det riktigt. Bara att alla nu använder det från tyskan inlånade ”korttidsarbete” säger en del.

I Tyskland, Finland och Holland stod fabrikerna redo att möta nya kunder efter krisen. I Sverige tvingades man först försöka rekrytera tillbaka personalen.

Sådant håller inte om man vill behålla marknadsandelar.

Men det går faktiskt också att tolka det som ser ut att bli en enighet om korttidsarbete som något mer. Ett första tecken på att en produktionsfilosofi nått vägs ände.

De blixtsnabba uppsägningarna hösten 2008 och våren 2009 kan ses som ett extremt uttryck för principen ”just in time”.

Produktionen ska ske mot färdiga order, komponenterna lyftas direkt från lastbilarna till bandet och – kanske framför allt – personalen ska finnas på plats när den behövs. Inte en minut för mycket.

Det fungerar oftast när det gäller order och komponenter, men när det kommer till folk är det svårare. Människor kan liksom inte stängas av och slås på som en robot. Och när en anställd går ut genom grinden tar hon med sig sin kompetens och sin erfarenhet.

När kompetensen eller erfarenheten sedan behövs finns den inte på plats.

I en perfekt, marknadsekonomisk, värld hör inte ett permitteringssystem hemma. Men det gör å andra sidan inte människor heller.

Kanske börjar den lilla insikten slå rot, också bland arbetsmarknadens makthavare.

Förhoppningsvis gör Anders Borg sin del för att Sverige ska få ett permitteringssystem. Ändå kommer korttidsarbete knappast att bli vanligt på den svenska arbetsmarknaden. Grundreflexen blir fortfarande att vara att ge folk sparken när efterfrågan sviker.

Men kanske ser vi trots allt en förändring som utgår från att individuella människor faktiskt är resurser, och att det finns en gräns för hur mycket flexibilitet man kan kräva av dem innan de går sönder.

Det skulle i så fall vara första gången på länge.

Ingvar Persson