I dag har Anders Borg förklarat att han tillsätter en utredning om ett svenskt system för korttidsarbete, en krisberedskap för arbetsmarknaden. Vi skriver om det i morgondagens tidning.

Det är bra att Borg ser behovet av nya instrument för att hantera kriser på arbetsmarknaden. Dagens slimmade organisationer och produktionsprocesser riskerar att bli självdestruktiva.

Det är dessutom bra att Borg inser att alla bra idéer inte behöver vara hans egna. Kanske ett tecken på mognad?

Men efter att ha lyssnat till finansministern på dagens industridag undrar jag…

Borg betraktar fortfarande samtalen med fack och arbetsgivare som en förhandling om jämviktsarbetslösheten. Han kan tänka sig att höja a-kassan, men bara om anställningstryggheten urholkas. Han kan stå för en del utbildning, men bara om ingångslönerna sänks. Så tolkade i alla fall jag vår finansminister.

Och visst, det går att förstå Anders Borg. Hans försök att förändra arbetsmarknaden med urholkad a-kassa och skatteavdrag har knappast lyckats. Inte minst långtidsarbetslösheten – den som skulle kunna kallas utanförskap – stiger.

Borg behöver hjälp. Problemet är att han är dålig på att be om den.

Ödmjukhet är kanske inte Anders Borgs starka sida.

Då blir det som i dag, när finansministerns budskap till direktörer och fackbossar från industrin handlade om att han, och han ensam, står mellan oss och kaos. Kanske skulle talet kunna sammanfattas i en mening:

Ni ska vara väldigt glada att ni inte bor i Italien.

Och trots snögloppet på Drottninggatan i Stockholm fick han det nästan att låta som det slags erbjudande som traditionellt just brukar framföras med en lätt italiensk brytning.

Ingvar Persson